Eftersom det inte gick att ligga på stranden (because 32 grader varmt) och inte heller bada pga de höga vågorna och starka strömmarna gick vi en tur istället. Det skulle ligga en annan strand på andra sidan udden, kanske hade den andra vindförhållanden? Och kanske en bra idé att gå en liten tur i skogen i värmen eftersom det skuggar där och blåser lika mycket som på stranden? Väl?

Det visade sig vara en god idé att gå en sväng. Så fort vi kom in i skuggan kändes det som att livet återvände. Eller iallafall när vinden fläktade; de sekunder det var vindstilla var det smått outhärdligt.

Fint att komma upp på höjden lite och se ”vår strand” Playa Minas uppifrån.

Pelikaner susade över våra huvuden emellanåt, men tyvärr fick vi inte se dom snappa fisk ur vattnet.

Väl över på andra sidan (det var bara några hundra meter att gå) kunde vi konstatera att nog var stranden öde, men vågorna och vinden var lika höga som på Playa Minas, dvs livsfara och sandblästring i en god mix.

Oskar hittade en kokosnöt på stranden som han krossade men tyvärr var den rutten inuti. Och rutten kokos luktar visst inte så gott enligt dom som har luktsinne – alla handikapp är inte dåliga alltid, kan vara bra att inte ha så mycket luktsinne ibland 😀

När vi var tillbaka igen var det i stort sett dags för lunch, men det bästa alternativet för att undvika sand i maten var att sitta i bilen och äta, och då tänkte vi att vi skulle åka till en annan strand istället, bara en 6-7 kilometer bort. Men för att passa på och vara sådär lagom svenskt vardagsedge tänkte vi att vi skulle ta en annan väg den här gången – vi har ju trots allt en bil med fyrhjulsdrift!

Och det var jag väldigt glad för.

Det går inte att med bilder visa hur det såg ut, det blir bara inte bra, men väldigt förenklat kan man säga att om vi hade haft en Saloon Car hade vi varit kvar där fortfarande. Djupa raviner i vägen (alltså DJUPA, mamma), bitvis väldigt smala kanter att köra på och ibland ingen väg alls. Ganska läskigt faktiskt.

MEN det fanns några ljuspunkter; Vi mötte folk lite då och då, så det betydde ju att det gick att komma ut någonstans, och det har varit torrt länge, dvs minimal/obefintlig risk att fastna i lera, och även ravinerna var rätt slipade vilket betydde att många har kört där sedan det senast regnade. En annan ljuspunkt var att vi var i bilen med AC och inte utanför där det var +36 grader. Nytt värmerekord för mig.

Och vi hade en chaufför (Oskar) som gärna vill köra lite off road, så….varsågod.

Så dom där kilometrarna tog en stund. Men vi kom fram. Oh the joy över asfalterad väg!

Tacolunch på Playa Grande hos det lilla Taco Star-ståndet, be snällt om att få cachen som skulle finnas där inne, damma av den (”At your own risk” sa hon när hon gav den till oss) och logga. Och sen ner till stranden som hade perfekt lugna vågor så alla kunde kroppssurfa, bada, vågsurfa och vad man nu hade lust med.

Asfaltsväg hem igen sen…