Det börjar bli en dyr resa det här; två cyklop och en snorkel har vi tappat och förorenat havet med. Idag var det dags för cyklop nr 2 att bli tappat, men vi införskaffar inget nytt eftersom det är sista dagen vid kusten på ett tag.

Playa Tamarindo fick klara sig utan oss idag med (eller TamaGringo som vår servitris sa på kvällen att det kallas…how fitting, det är ju typ bara amerikaner här) och vi drog norrut.

Nä vi tog den kära bilen (man får ju en annan relation till något som varit en livräddare för bara ett kort tag sen…) och drog norrut till Playa Danta. Och nej det var inte mitt förslag, trots att en av områdets få cacher ligger här, jag hade tvärtom fimpat den cachen mentalt eftersom det var snack om bom och grejer.

Det var ingen bom alls, men lite av ett byggprojekt. Las Catalinas visade sig vara en väldigt söt, bilfri (!) liten by. Barnen sa att husen såg ut som kulisser för en filminspelning, och nog låg det något i det. Alla som såg ut att vara Costa Ricaner hade likadana skjortor som det stod Las Catalinas TM på. Dom har alltså sökt TradeMark på en hel by….och byn hade bara turister, en affär (där ett paket med 6 ostskivor kostade ca 90 SEK…) och väldigt….tillrättalagd.

Men vad bryr vi oss – det är ju stranden som räknas, och det här var i mitt tycke bästa stranden hittills. Stora träd som gav skugga, sköna vågor att ligga och skvalpa i, ingen sandblästring och ingen sand i maten.

Ingen idé att plåga läsare med fler bilder av stränder, och själv satt jag en stor del av dagen under trädet och lekte med kameran och olika filter:

Det är inte mobilkamera alltså, utan min Panasonic Lumix (som för kamerafetischisterna och förståsigpåarna är att likställa med en mobilkamera eftersom den inte har löstagbara objektiv) och det går inte att blunda för att det fortfarande är mycket bättre bildkvalitet i den än i mobilkameran.

Efter en heldag på stranden tänkte vi gå en tur upp på en topp. I 35 graders värme. Det var så blåsigt så det var en helt okej idé ända tills vi kom ur skogens skugga och var i gassande sol och vindstilla. Då fick jag spunk (som jag alltid får när det är alldeles för varmt) så vi fick gå ner på andra stranden och ta ett mellandopp istället. Stackars oss.

Men skam den som ger sig. Nybadad och nysvalkad och med något lägre temperaturer (säkert nedåt 30 vid det här laget) gjorde vi ett nytt försök till toppbestigning. Och vilken topptur sen – enligt skyltarna var gångvägen 300 m och toppen var kanske hiskeliga 60 möh. Det kändes högre när man var där uppe och såg ner, men det var inga tusentals meter iallafall, det kan vi vara överens om.

På vägen hem fick vi några kloka bibelord med oss som fick oss att skratta högt – det bor en kristen person med en stor portion humor här i trakten, men mer om det sen!