Eller OrröN som den heter numera.

Killarnas frågor om ”när kommer vi till Orrö?” gav tillslut frukt när vi åkte dit på onsdagen. Att de tjatat har ingenting med själva ön att göra, utan med det faktum att de efter att de varit där i en och en halv vecka ska åka med mormor och morfar till Kolmården och Skara Sommarland. Det betyder ca två veckor utan mamma och pappa, men det verkar stå sig slätt när det är sommarland som hägrar. (Nope, inte bitter)

Skärgården visade sig från sin bästa sida; 25 grader varmt och strålande sol, frukost utomhus i linne och shorts, vindstilla kvällar (prisa gudarna för insektsspiralen, nervgift is da shit) med mat och vin tills det är läggdags.

Lyckliga barn som springer nere på bryggorna med håvar och fångar spigg och underhåller sig själva så länge man låter dom (och det gör man!) medan man själv sitter och lyssnar på Stephen Fry som läser Liftarens Guide till Galaxen. En bok som för övrigt gör sig utmärkt att låta sig få uppläst för sig. Alla irrgångar och sidospår hänger plötsligt ihop med huvudhistorien och jag tappar inte intresset som jag gjort de gånger jag försökt läsa den själv. Första boken brukar gå bra, men den andra eller tredje snoozar jag ut. Men inte den här gången, heja Stephen Fry!

Och det blev gjort en del nytta också, framför allt av pappa och Oskar som bytte takstolar på boden, klapp klapp, bravo!

Ingen lätt match att vara uppe på det taket i den gassande värmen – jag vet, för jag stod nere på altanen och slipade och målade om spjälorna på ett halvmåneformat bord. Det var så varmt så jag tog parasollet och stod under, då var det perfekt. Smågrabbarna målade trädkojan inuti med lite överbliven rödfärg. När dom ändå höll på kladdade dom ner sig lite överallt med den där färgen – trots handskar och skyddskläder. Värst var Adam som hade en stor blodröd blobba från håret som rann ner i pannan mot ögat + att han torkat sig med handsken under det andra ögat…det såg ut som det varit blodsstrid uppe i kojan 😀

Det var iallafall two happy campers där ute, ända tills vi skulle åka därifrån och lämna dom kvar med morfar (mormor hade redan åkt hem för att jobba). Adam grät och försökte hålla fast mig på bryggan så jag inte skulle åka. Otroligt vad sånt är plågsamt för en – man vet ju att de efter en kvart har har glömt allt om att man är borta men ändå är avskedet så himla jobbigt…

Vi vinkade från aktern på färjan (vilket väl egentligen mest förlängde plågan för oss alla, men…) och såg hur han stod där och snyftade. Hannes? Nä, han är inte så rörd i sådana situationer; han gråter lite pliktskyldigt och så försöker han dölja sitt leende under tårarna och när han vet att man sett att han försöker hålla sig för skratt så sprätter han iväg och är glad igen…

Så hej då Orrö(n) för den här gången!!