Första dagen på min tre veckor långa konvalescens. Sovit halvbra, men vem är inte snabbt uppe och hoppar om morgonen ändå när man har en så här smarrig frukost som står och väntar?

Det är min godmorgoncocktail den närmaste veckan. Kirurgens ord är lag

-”Ta morfin och panodil regelbundet varje dag i en vecka vare sig du tycker att du behöver det eller inte!”

Så det gjorde jag. Kände mig frisk och rask och tog min nya vän Mr Dränage och följde sonen på orkesterspel. Mitt i någonstans var det ganska klart att jag hade feber – trots att jag proppat mig full med engrams panodil fyra gånger om dygnet. Febern borde inte kunna tränga igenom det, men det gjorde den iallafall.

Hem och vila och sluta låtsas som att allt är som vanligt. Jag har ont, jag orkar inte så mycket och så måste det få vara några dagar. Jag har ännu inte dragit i nödraketen med det tyngre, korttidsverkade morfinet som jag fått ifall smärtorna blir för stora. Bra det gissar jag.

Men det var nära nu på kvällen när vi satt och såg igenom Ricky Gervais underbara After Life och jag skrattade så dränet höll på att hoppa ur (jo, sant!!). Den mannen är ett geni. Hur lyckas han skriva så fantastiskt fint, känslosamt och roligt om död och sorg? Att han är bra och klok, det visste jag, men det här är ju genialiskt.

Inte sett den? Väl värt ett Netflix-abonnemang!