Hallandsleden

Vi trotsade vädret och gav oss iväg inåt landet. Det är ju där det händer, cacherna och den vackra skogen. Jag, två smågrabbar, en ryggsäck full med mackor och blåbärssoppa och lite jordnötter – what could possibly go wrong?

Bilen parkerades i Idala och därifrån gick vi Hallandsleden norrut en bit. Fin led, härlig skog och en toppendag att vara ute på (ordentligt påklädda eftersom det fortfarande är under tio plusgrader). Killarna hade toppenhumör hela tiden, så när som på en liten blodsockerdipp precis innan vi åt lunch. Efteråt var det full fart igen.

Några fina gömmor såg vi också, kul när folk har lagt ner lite själ i sina installationer. Bland annat en gubbe gjord av grenar (mer raffinerad än Knerten, if I dare say so…) och fina troll och häxor, målade, limmade och pyntade. Favoritpoäng delades generöst ut.

2016-05-15 11.23.19 2016-05-15 11.36.02

Skogen vi gick igenom var varierad. Varför är man inte ute och går i skogen oftare? Här var det tät granskog, sen neongrön bokskog, så gick stigen i en passage med granskog på ena sidan och björkskog på den andra, skiljelinjen vass som en knivsegg, och så ut på ett kalhygge innan den slingrade sig in igen. Fantastiskt.

En kort visit till Andorra

Andorra_flagJag har varit i Andorra. Du vet, det lilla landet som ligger inklämt i Pyreneerna som en liten punkt mellan Frankrike och Spanien.
Eller land och land…ännu ett av dessa furstendömen som gör sliskiga låtar i schlager-EM, aka ESC, och som väl egentligen aldrig varken syns eller hörs annat än just när det drar ihop sig mot ESC?
Så för oss som bryr oss mindre om schlager är Andorra ett stort frågetecken. Eller iallafall ett litet.

I anledning av affärsresa (å va fint det kändes att få säga DET då!) i torsdags tog jag en ledig fredag och satte mig i en hyrbil. Målet var inställt på Andorra.

Så där helt kortfattat kan man säga att det är ett litet märkligt land. Varför är det ett eget land till exempel? Dom är bara ca 70 000 personer, av vilka nästan hälften är spanjorer. De som är födda andorreaner (?) är bara en tredjedel av befolkningen. 80% av landets BNP är turism – så varför kan då ingen av de som jobbar med turism prata engelska? Hotellpersonalen? Nope. Mannen som jobbade i turistshoppen där jag handlade två T-shirts till barnen till samma kostnad som en hotellnatt? Nope. De på restaurangen jag var på i fredags där det uppenbart bara satt turister? Nope. Och så vidare. Språket i Andorra är katalanska, och det är alla skyltar skrivna på (inte spanska eller engelska i tillägg, nej då) och det är språket alla talar. Märkligt tycker jag.

Andorra ligger högt upp i Pyrenéerna, så det är inte mycket mark som går att odla, ergo är importen stor. Exporten är liten och man verkar leva på att vara ett skatteparadis, och det är väl det som gör att landet får finnas kvar antar jag.

2013-06-29 11.24.27
Fantastiskt god skinka i fiket på hörnet
Santuari de la Mare de Déu de Canolic
Santuari de la Mare de Déu de Canolic

Men det var vackert som tutan, och lördagen spenderades på vandringstur. I Spanien visade det sig att det blev tillslut, men jag började och slutade i Andorra iallafall. Damen i fiket på hörnet gjorde en utmärkt smörgås till mig av lite enkel skinka som skar ner från de som hängde i butiken, och segt gott vitt bröd. En liten påse chips, två flaskor vatten och en Snickers så var jag på väg.

Jag tog min lilla Fiat Panda och klättrade upp i bergen. Första stoppet blev en detour direkt; en liten kyrka som låg högt upp och vackert placerat. Där hade jag såklart ett mål att uppfylla, men det gick sig inte till, så jag pratade istället med den trevliga damen från Nederländerna som också var ute på solotur med sin lilla saloon car.

Vägen upp var nästan ännu finare än när man väl var där uppe; klättringen på serpentinvägarna på etta (jättefina mamma, asfalt hela tiden, inga worries), de uppmuntrande orden målade i gatan för alla cyklister som var på väg upp – på katalanska såklart och så cyklisterna. Många team som tränar i Andorra, det var helt klart.

Men jag skulle ju ut på tur, så ner från serpentinerna och upp till nästa ställe där bilen parkerades och ryggsäcken åkte på.

130629 Ut på tur i Andorra(Spanien) (17)
Nästan helt nederst på turen. Bilen är parkerad nedanför det lilla stenhuset.

Serpentinsicksack upp där jag blev omkörd både av bilar och crossmotorcyklar men inte stötte på några andra fotgängare. Korna och fåren brölade i fjärran och ibland lite när också, vägen steg sakta uppåt och allt var bara härligt. Och lite stopp då och då för lite letande och lite ätande. Självklart var det inte en händelse att jag valde att gå just den där turen, nä det fanns några godsaker på vägen. Den första var nere vid bilen i princip, sen blev det fem till under dagen. Min cache nr 900 blev i Andorra.

Så här högt kom jag, 600 höjdmeter senare. Den som tittar vääldigt noga nere i dalen ser nåt lite gråvitt. Det är hotellet och husen där jag parkerat bilen. Platsen där jag står är ett gömställe använt under spanska inbördeskriget.
Så här högt kom jag, 600 höjdmeter senare. Den som tittar vääldigt noga nere i dalen ser nåt lite gråvitt. Det är hotellet och husen där jag parkerat bilen. Platsen där jag står är ett gömställe/bunker använd under spanska inbördeskriget. Snö i bergen längre bort.

Olympos runt

Cyperns högsta berg heter Olympos och är ca 1950 m högt och ligger i Troodosmassivet på öns syd-sydvästra del

Troodos
Cyperns högsta topp, Olympos

Om man är på DET humöret finns det fina turer man kan gå där uppe för att få några meter och lite nöje i benen. Artemis trail är den längsta med 8 km, och den fick jag och kära mor för oss att vi skulle gå, och det har vi nu gjort.

Väl utrustade med sandaler och kortbyxor och med väderrapporten i färskt minne (den som sa +17 grader och växlande molnighet) tog vi bilen till startpunkten och gav oss glatt ut på tur. Med i ryggsäckarna var dricksvatten, kaffe/te, koupes (om ni inte vet vad det är har ni missat något) och kanelbullar, gott förberedda på en fin tur i solskenet.

Artemis Trail ligger ganska högt, runt 1900 m
Artemis Trail ligger ganska högt, runt 1900 m. Och ja, jag har strumpor i sandalerna.

Stigen var bred och fin, täckt med tallbarr och kottar. I början i allafall. Vi gick som scouter, glatt trallande bortöver stigen och gladdes åt vårt fina väder. För i början var det fint väder. Blåsigt och lite mer än växlande men fint.

Längs stigen finns skyltar som talar om vad man ser på, ifall man undrar.

Beskrivande texter så man vet vad man ser längs Artemis Trail.
Beskrivande texter så man vet vad man ser längs Artemis Trail.

Efterhand blev det mindre av det där med +17 och mer av det där med växlande molnighet. Eller iallafall molnighet. Mamma gick före och visade vägen genom snön, för snö var det, på alla nordsidor.

130312 P o S Artemis trail (13)
Sandaler kanske inte var det bästa fotplagget ändå.

För att göra en lång historia kort så gick det bra, vi kom i mål långt under den tid det var tänkt att ta. Blöta, nerkylda och lite smågriniga (fikapausen blev inte den mysstund i solen vi sett för oss – snarare en huttrig seans då vi på kortast möjliga tid försökte få i oss lite näring – koupes och värme – kaffe) kastade vi oss in i bilen, satte på värmen och körde ner till hotellet för att jag skulle lägga mig i fosterställning och försöka få tillbaka lite värme i kroppen. Det tog några timmar.

Sen åkte vi ner till apoteket i Kakopetria för att köpa antihistamin mot ett insektsbett jag fått.

Bara nöjen.

11 april, Top of the World

Den här dagen hade vi hyrt en bil för att åka lite längre bort. T ville vara kvar hemma och fixa lite med bilen, och vi skulle ge oss iväg för att gå en vandring uppe i bergen mellan Larnaca och Limassol. Vandringen heter Top of the World, och har lagts ut av några som kallar sig Amathus Aunties. Jag gick en vandring förra året som dom hade lagt ut, och det var en fantastiskt fin tur som verkligen visade fina sidor av Cypern.

Men resan är ju som bekant en del av målet i min värld, så vi gjorde snabbt en avstickare redan i höjd med Pyla (man blir ju rastlös av att ligga på motorvägen för länge, inte sant?). Mitt ute i åkern här ligger en grav. Det var säkert inte en åker den gången som någon bestämde sig för att lägga sig / bli lagd här, men nu är det definitivt det – åker kantad av motorväg. Det finns ingen info om vem det är som har varit här, men han/hon verkar inte vara kvar – iallafall inte vad jag kunde se när jag gick ner.

Men det ska erkännas att jag inte gick ända in i innersta rummet. Jag vill gärna tro att jag inte är vidskeplig och inte heller har några problem med trånga utrymmen, och det har jag ju naturligtvis inte heller, men just den här gången hade jag bara inte lust att gå in i det innersta rummet. Annars hade jag såklart gjort det. Såklart. Nästa gång.

Stopp nr två var betydligt luftigare; i den lilla fina byn Menoya där någon klok person lagt en liten gömma så man ska göra sig omaket att köra förbi och se på den. Oklart hur många som faktiskt ser på lilla Menoya på sin väg, men vi gjorde iallafall det och det är jag glad för.

Efter Menoya tillbringade vi alltför lång tid i buskagen bredvid motorvägen och blev bara irriterade, innan vi tillslut tog oss vidare till Mjölkgudinnans(?!) kloster som bara var för herrar och damer med långbyxor. Herrar med kjol såg jag inget om på skylten, men det var kanske okej – det är ju kultur med kilt och inte bara sedeslöst mode. Eller nåt.

Vandringen längs Top of the World var fantastiskt fin. Vi gick förbi Hellas Sat Space Center och Makarios III’s parabolbas helt i början, och trots att det var så mycket mottagare och sändare där (eller kanske just därför) var det svårt att få bra mottagning med GPS’en, men en ihärdig CaddyMum fixade biffen.

Vi träffade också en trevlig ung man som undrade vad vi gjorde där ute i åkern. Han såg inte ut som att han helt trodde på mammas (ärliga) förklaring, men varnade oss vänligt för att gå för nära hans gård, eftersom hundarna var lösa. Åkej. Ska vi nog göra.

Allt gick bra, vi hittade vad vi sökte och fick fantastiska vyer  på köpet. Fika intogs på högsta punkten, med Dipotamos Reservoir framför oss och satellitstationen och klostret bakom oss, helt underbart. Vi hade en sån otrolig tur med vädret också; regnmolnen kretsade runt oss hela tiden men vi gick i en ö av sol med svalkande vindar, suveränt.

Otroliga mängder lavendel hela vägen, kan tro att bina som jobbar i bikuporna längre ner gör en del lavendelhonung. Vi hade ju tänkt låta oss bli uppskörtade och köpa lite av munkarna, men om dom är så kinkiga med kläder så behöver dom inte mina pengar.

Efter ett stopp vid The two rivers åkte vi upp till Lefkara och fick en helt otrolig vy över byn, bergen, havet…jag ångrar inte en sekund att vi åkte upp dit, men mamma var ganska orolig på vägen upp över hur vägen ner skulle gå för sig egentligen. Och så var det ju den där ormen vi sett ihjälslagen på vägen upp. En sån där farlig orm som bara finns på östraste sidan fast tydligen inte nu längre…brrr…

 

Middag nere i Lefkara och sen kom vi hem sent. Alternativet var att sova på hotell, men vi hade ändå så relativt sett kort väg hem så det var det inte riktigt värt.

En härlig dag på tur, definitivt!!

9 april, en lugn dag

När man har rest mitt i natten är man ofta ganska mör, trots att det inte är särskilt jobbigt att resa (om man inte löper amok på FRA då förstås…), så dagen idag blev ganska slö.

Underbart att vara hos mina nära och kära igen, det var ju ett tag sen vi sågs. Kul att se hur dom har fixat med lägenheten och parken utanför sedan jag såg det sist, nya kaktusar bland vackra stenar. För övrigt var bilen full av sten när dom kom och hämtade mig på flygplatsen också – stora enfärgade stenar, rundslipade av vatten och gnugg mot andra stenar. Och som nu blir plantavskiljare i en park långt från vattnet. Så kan det gå om man är en sten och inte passar sig när mor och T går förbi och är på stenhumör.

Dagen idag förflöt lugnt, min enda tur utanför dörren var att gå ner till stranden, kika in i diverse mimosabuskar samtidigt som jag försökte hålla mig orienterad om eventuella sällskapliga ormar. Innan jag gick ut hade jag läst diverse dumma beskrivningar som ”under yellow blossom bush” – dvs under en mimosa, men inte ett ord om att den där ”yellow bush” bara blommar ca 3 veckor på hela året, eller ”on the other side of the crack” – hur kan dom veta vilken sida av sprickan jag kom på (det visade sig att jag inte kom från det hållet dom hade tänkt) och andra spåniga hintar. Jaja, lätt att vara stöddig ibland men jag störde mig faktiskt på dessa tre. Eller två iallafall, den tredje var fin.

Såg ut över en stängd stadsdel i ett ockuperat land också. Vackert och tragiskt.