Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Då har vi haft vinter i Göteborg!

Årets vinter kom tidigt – redan 19 november med ett rejält blött snöfall som kom hela förmiddagen och sen frös till hård, knottrig is hela eftermiddagen. Härligt. Då känner man att man lever.

2017-11-22 07.51.57.jpg

Men så smälte det bort de kommande 2-3 dagarna (trots att det var rätt kallt, mycket märkligt) och så igår morse var det dags igen för den andra vintern. Det var lite bättre…

Jag är väl kanske inte vargavinterns största fan precis, men det är kul att gå till jobbet när man möts av en pappa som frustande drar sina lyckligt skrattande barn uppför vår backe på en snowracer (ungar generellt gillar ju vinter).

Och så är det sådär fint och lulligt, snön faller som lapphandskar, ingen is att halka på och allt är mycket ljusare.

Och allt tar längre tid – helt plötsligt tar min väg till jobbet som vanligtvis tar 15 minuter med cykel över 30 minuter med spårvagn och gå.

Men vad gör väl det – för på eftermiddagen blev det nio grader och regn och all snön försvann. Så nu har vi haft vinter här nere.

 

Jaha då var det vinter i stan

Vintern brukar ju ha vett att hålla sig undan så länge som möjligt. Förra året var den väl i stort sett undan hela vintern, och det är vi ju några som inte gråter överdrivet för.

Men hämnden är ljuv; i fredags kväll började snön vräka ner och temperaturen var runt nollan. Det fortsatte hela natten, men den slet lite pga värmen så det blev inte så mycket som det kunde ha blivit. Men vad bryr sig barn om det?

2016-11-05-14-05-07

Dom bryr sig inte ett sk*t, och var ute hela dan och lekte med en kär gammal vän som kom på besök. Byggde snögubbar, hade snöbollskrig (”Mamma han kastade en boll i ansiktet på mig” ”Ööhh jaha, hade ni inte snöbollskrig?” ”jooooo” ”eeeh jamendåså…”), kom in en kortis för lite fika, satt rastlöst och fikade innan dom sprang ut igen.

Men det är lite mellan höst och vinter ändå kan man säga, eller vad kallar man det när bladen faller ovanpå snön?

2016-11-05-bil

Åkdag i Slottsparken

Oslo Kommune har inrett en liten vinterpark i miniatyr i Slottsparken i Oslo som present till kung Harald och drottning Sonja när dom firade 25 år på tronen för några veckor sedan. Den är en formidabel succé och har blivit ett extra uterum för alla barn som bor inne i stan (och det är MÅNGA), och särskilt för barnen på Ruseløkka skole som ligger precis i närheten.

Det är en backe med ett hopp där man får ganska bra fart, och en isbana där man får ännu bättre fart – speciellt om man åker på en sån där plastbit, inte en pulka men en sån där stjärtlapp som man håller i.

På söndagen höll vi oss i backen med hoppet, och då såg det ut så här

Hade han fortsatt 100 m till hade han kommit rätt ner till trikken hem 😀

Det är vinter

Ja det är det, mitt i januari för att vara noga. Temperaturen är stadigt under noll grader sedan en tid tillbaka, och jag har fått precis vad jag bad om. Jag som så många andra tycker nämligen att det här med is och slask är ett härk och att om det ska vara vinter så får det gärna bli det och så håller det sig under noll; inget smältande och frysande om vartannat.

Och Pohlman hör böner tydligen, så nu är det snö överallt och inatt kom det ytterligare några centimeter av vitt fluff. Temperaturen har varit i lägsta laget den senaste veckan (-14 vid fjorden är ingen höjdare) men nu i helgen är det varmare och ett fantastiskt soligt väder.

Såhär fint är det på vår gård och i vårt närområde just nu.

image

Det bara går inte att inte gilla det. Barnen är som kalvar på grönbete, det knarrar sådär härligt under skorna och man halkar inte. Imorgon ska jag ut på längdskidor, får se vad jag tycker då, men det brukar vara härligt.

Vinter i flera dagar

Där jag bor tycker man om vinter, så är det bara. Man längtar efter snö och minusgrader så man kan gå ut och åka skidor. Längs eller utför, vilket som (men helst längs). Jag försöker verkligen att anpassa mig, att tycka om vinter och snö, men face it – Jag gör inte det.

Nu är det tredje januari och vi har knappt sett en snöflinga här i Oslo. Folk börjar bli desperata efter det vita guldet och att få hiva sig ut i skog och mark på olika typer av trälagg, men jag har redan fått mitt i Trysil. Fyra – fem dagar med härlig snö och skidor tre dagar i rad på Trysilfjället håller mig mer än nöjd en tid framöver.

Fast det ÄR mysigt med snö, bara inte just där JAG bor. Lyckligtvis bor jag i en stad där det kan vara barmark där man vistas i det dagliga och sen snö en halvtimme härifrån – både snö och ändå inte = PERFEKT. Problemet just nu är bara att det inte är snö någonstans i Oslotrakten. Men det kommer väl.

Krysset visar var skatten finns.
Krysset visar var skatten finns.

I Trysil blev det en runda runt berget. Lite för mycket uppförsbacke för otränade mig, men det gick iallafall och jag hann hem innan mörkret föll (men inte mycket mer…). Jag är bara SÅ dålig på att åka skidor, men det är okej, jag kan leva med det. Bara tråkigt att alltid åka själv eftersom jag är så kass, men det funkar väl det också.

Iallafall blev det dryga elva kilometer och jag trodde jag skulle dö av träningsvärk dagen efter men det var inte så farligt.

Men så den riktiga kartan över spåren runt fjället: Dryga elva kilometer var spår 10, sen 3 sen 4. Det som är märkt med 5 på kartan var 3 i verkligheten, eller så såg jag fel.

Spår runt Trysilfjellet
Spår runt Trysilfjellet