Nu tror jag att jag varit nere på botten och vänt. Den här veckan har jag ändrat modus och blivit arg istället för att känna mig som ett offer. Och nu känner jag igen mig själv; tågan, gå-på’et och just det där att inte vara ett offer men styra över min egen situation, att ha kontroll.
Det betyder inte nödvändigtvis att allt, eller ens något, är bättre än det var för några dagar sen, men det väsentliga här är att jag är ovanpå, inte under. Och det gör all världens skillnad.

Pratade av mig med U igår över vin och sushi, och tog en runda igen idag med en kollega som jag känner att jag kan tala fritt och öppet med, och efter de här två praten känns allt mycket bättre. Jag kan såklart inte gå in på vad det handlar om, men det räcker att veta att det är en besvärlig situation med stor förtroendesvikt i min nära samarbetskrets på jobbet.

Men i den nära kretsen finns också personer som är riktiga guldklimpar. De flesta faktiskt. Dom kommer en och en och säger att dom inte riktigt känner igen mig, att dom ser att det är tungt och undrar om det finns minsta lilla dom kan göra för att hjälpa. De frågar inte efter detaljer om vad som hänt eller vem som gjort eller inte gjort något, nej de vill bara hjälpa till och göra det lite lättare. Och då vänder det plötsligt. När man känner att man är omgiven av allt det stödet och all denna värme, då går det att sopa ihop sig och ta nya tag.

Så tack till fantastiska kolleger för att ni finns och gör vardagen lättare!