En lite grå, blåsig dag, perfekt för att åka in till Stan och göra några ärenden. Typiska vardags-medelsvensson-ärenden som att köpa en flytväst, några blockljus och en ny tekanna i Köpcentret i Stan. Ensam i bilen, några timmars ledighet för återhämtning och en kort paus från familjelivet, som kan vara nog så tärande ibland. Sätter på radion för lite sällskap under den 25 minuter långa bilfärden.

Det är en repris av P1-programmet Barnen och ska visst handla om missbruk och sexuellt utnyttjande av barn. I Sverige. Det första är illa nog, men att programmets special är om hur det pågår här i Sverige är en smäll som träffar rätt i ansiktet. Eller snarare i mellangärdet. För det är ju alltid något som förekommer långt bort (vilket inte gör det accepterat) och inte här in my back yard. Jag vill höra programmet. Inte vill VILL, men vill BORDE – DET ÄR VIKTIGT!!

Den neutrala reporterrösten börjar berätta om en man i S-torp som över Internet beställer och dirigerar sexuellt utnyttjande av barn. Han sitter i sitt hem i södra Sverige och ser på över Internet när ett barn missbrukas sexuellt av sin faster (moster?) någonstans på Filippinerna enligt instruktioner som han ger under tiden det sker. Mitt naiva jag som försöker skydda sig själv tänker att det säkert är en stillsam form av sex, ingen smärta, inget våld, men mitt realistiska jag tror sig veta att det nog inte var fallet.

Jag sitter i min medelklassbil och kör på motorvägen, långt från Filippinerna, och jag gråter. Innan jag inte klarar av att höra mer berättar radiorösten att mannen (som dom identifierat) hadde hundratusentals barnpornografiska bilder i sin dator och tiotusen filmer, däribland den ovan nämnda. Ja för han spelar ju förstås in det här som han har regisserat DET JÄVLA PERVOT!!!!!

Jag blir så fruktansvärt förtvivlad. Över barnet, vars tro på världen och sina nära släktingar fullständigt raserats (kanske inte för första gången och definitivt inte den sista), och som är så jävla långt från något som ens är i närheten av en barndom. Jag gråter över barnet som blir behandlat som en trasa, hur fruktansvärt rädd och utlämnad ska inte hon vara?! – hos en släkting som hon kanske litar på. En liten flicka vars allra mest privata blivit skändat och uthängt för att en snuskgubbe hundratals mil därifrån ska få utlopp för en sjuk sexuell böjelse. Jag gråter över fastern (och utgår från att hon egentligen är en snäll person, vilket ju inte nödvändigtvis behöver vara sant) och att dom är så fruktansvärt fattiga att det här är ett accepterat sätt att tjäna pengar.

Jag längtar plötsligt efter mina egna barn – de som jag alldeles nyss tyckte det var så skönt att vara utan ett litet tag, och vill bara hålla dom, skydda dom från den här världen.

Folk får ha vilken sorts sex och vilka böjelser dom vill, jag skiter fullständigt i det, men dom som låter det gå ut över barn är sjuka sjuka människor. Jag kommer aldrig att kunna han någon form för förståelse eller förlåtelse för det dom gör. Många som blivit dömda i Sverige och stämplade som de pedofiler de är, drar till Asien istället där det är lättare att ”få tag” i barn att roa sig med. I vissa fall tror jag inte på fängelse som ett sätt att sona och bli en bättre människa. Konsekvenserna av att dom här pedofilerna kommer ut i det fria igen är allt för stor.

Varje barn dom sjuka människorna får tag i är ett av framtidens ljus som släcks. För alltid.

Jag parkerar min bil, köper min flytväst och mina blockljus men klarar inte att sluta tänka på den lilla filippinska flickan.
Vad kan jag göra för att hjälpa de här barnen?