När man är uppe i Kyreniabergen dyker det upp små kyrkor och kloster lite här och där när man minst anar det. Antiphonitis är gott skyltat, så det åkte vi medvetet ner till när vi var på tur för att mamma och Totis var nyfikna på det. Jag är positiv och oanande som vanligt och hänger gärna på och ser något nytt.
Så här fint ligger den (det blå i bakgrunden är himmel som möter hav och i ryggen har jag en brant skogssluttning som man slingrar sig nedför med bilen)
När man sen kommer ner är det slut på det roliga. För visst vill man gå in i det lilla klostret (som inte används längre) och se? De här gamla kyrkobyggnaderna brukar vara väldigt fina med målningar och kanske en och annan ikon som man får pussa på (om man inte druckit mjölk till frukost vilket fiffiga lilla jag hade så jag ska slippa ikonpussandet). Men det satt en gubbe förstås och vaktade inne i klosterträdgården och ville att man skulle betala pengar för att gå in där.
Inte vill vi betala pengar till honom för att gå in i ett kloster som är under ockupation och ge pengar till den ockuperande staten – som dessutom haft den dåliga smaken att ta bort korset från taket på den lilla kupolen, så det blev inget besök där inne tyvärr. Men som tur är finns Wikipedia, och där finns iallafall två bilder innifrån.
Och när man ser hur fint det är och vilka vackra målningar som finns så vill jag ännu mer gå in där. Nä jag är inte så där överdrivet religiös kan man väl säga, men jag har stor beundran för hantverk och historia.
Enligt samma Wikipedia och från Wondermondo får man veta att den första kyrkan byggdes här på 600-talet och klostret kort därefter, och att de byggdes om på 1100-talet. Rätt otroligt att den fortfarande står där den står. Målningarna är både från 1100-talet och 1400-talet. Jag önskar att jag kunde fått se dem. Utan att betala till Turkiet för det alltså, eftersom det inte är deras kloster utan dom bara har snott den.
Vi fick nöja oss med att stå utanför och kika och det var inte bara illa det heller
