Sjukvården alltså…

Så var det dags. Nytvättad med klorhexidin över hela kroppen efter konstens alla regler gick vi upp till Sahlgrenska halv sex på morgonen. Redan klockan sju körde dom ner mig till förberedande för operation. Trots en natts mycket god sömn var jag så trött där nere att jag somnade i sängen i väntrummet, skönt ändå att kunna vara så avslappnad inför en dag som den här.

Kirurgen kom och pratade lite, känns ju fint, anestesisköterskan också, mediciner mot illamående, antibiotika intravenöst och lite annat smått och gott inmundigades. Sen fick jag lägga mig på båren under en värmefilt och fick en tehuv på huvudet så jag skulle hålla värmen under operationen. Då började det kännas ännu mer att det är på riktigt. Dags att rullas in.

Som alltid när man kommer in i salarna där DET ska ske (operation, MR, kejsarsnitt eller andra ytterst seriösa saker) är det några saker som slår mig. För det första hur mycket folk det är där inne, för MIN skull. För det andra hur professionella dom är hela tiden, yrkesmässiga, dom anslår en ton av att det här är allvar men för den skull utan att verka högfärdiga eller stressade av det. Tvärtom är dom så himla vänliga, och säger man att det minsta lilla gör ont eller känns obehagligt (kanske mest för att man själv känner sig rätt stressad och liten) är det ingen som säger ”Det går snart över” för att dom ska hinna börja i tid, utan då kastar sig 3 personer fram för att ordna så att något sitter bättre, eller att man får smärtstillande intravenöst direkt eller något annat. Dom BRYR sig. Dom är MÄNSKLIGA. Inga proffsrobotar som ska göra ett jobb.

Man känner sig så himla trygg i deras händer. Sen har dom inte tid att dalta med en och det förstår jag, men det finns alltid en sköterska där som ger en extra vänlig (obs inte medlidsam) blick och en smekning på handen. Det tar henne max 5 sekunder och det betyder så mycket.

Ni som jobbar med sånt här, ni är mina idoler. Att ni orkar se varje patient så unik som hen är, ser och förstår att man är livrädd. Det här är vardag för er, men en potentiell undergångssituation för oss andra. Fy vad ni är bra ❤ ❤ ❤

 

Så är det då dags

Imorgon är det tidig uppstigning och incheckning på Sahlgrenska universitetssjukhuset kl 06:00. Några timmar senare är förhoppningsvis min objudna gäst i mitt bröst ett minne blott – ja hela bröstet är ju faktiskt ett minne blott vid det laget.

Dagen idag spenderades också till största delen innanför sjukhusets väggar. En liten metallbit har placerats i tumören för att markera var den sitter. Inte för att det spelar någon roll eftersom hela bröstet ska bort, men för att dom ska veta vilken del av det som ska skickas till patologen för analys. För det är ju tyvärr inte så att tumören är omgiven av pilar och blinkande lampor som pekar precis var den är, utan det är mest köttslamsor, vävnader och fettceller där som på så många andra ställen. Så då måste man markera på något sätt – till exempel med en liten metallbit.

Det är tydligen inte lätt att hitta de lymfkörtlar som också ska tas bort samtidigt; den första som visst cancern (nu sa jag Ordet igen) kommer till tar man bort så den inte har en port ut i kroppen. För att hitta den behöver man injicera radioaktivitet i kroppen så dom kan hitta den med sin geigermätare. Närå, det är nog ingen geigermätare som knattrar när den kommer närmare, men det med radioaktiviteten var sant.

Jag har också fått träffa min kirurg, den trevliga Elisabeth som ska sätta kniven i mig imorgon. En oerhört förtroendeingivande senior kvinna som reflekterade kring mina tankar på att ta bort delar av eller hela bröstet. Hon höll med mig i mina skäl till varför jag vill ta bort hela – helt enkelt för att jag har så små bröst att det blir konstigt att ta bort en del; jag kommer ju knappt att få halva bröstet kvar. Bättre då att ta bort hela och rekonstruera efteråt vid ett senare tillfälle.

Sen fick jag träffa min narkosläkare; ytterligare en förtroendeingivande, senior kvinna. Effektiv, kunde kanske uppfattas som lite kärv av somliga men inte av mig. Hon signalerade tydligt att det här är något hon är van vid att göra och att hon känner sig trygg i det. Träffen med henne var väl över på två minuter 😀

Och så en massa information från sjuksköterskan Alexandra.

Jag är rätt omtumlad nu. Det händer liksom. Det är på riktigt. Imorgon ska jag opereras, gå i narkos för första gången sen jag var liten, vakna upp en kroppsdel fattigare….Det är så många tankar i huvudet fast ändå helt tomt.

Men jag är också omtumlad av andra orsaker, rörd faktiskt. Alla snälla människor som skickat meddelanden idag med positiva tillrop, läkare med betryggande ord, vänner med kramar på distans, alla fina människor som kommer ihåg mig idag och väljer att lägga en minut eller fler av sin dag på att faktiskt skicka en hälsning.

Det betyder något ska ni veta, det är inte tomma handlingar för mig. Ni är viktiga. Tack. ❤

 

Sylust som bara VÄLLER in

Mönster ur Ottobre nr 3-2017

Jag fick ju en kasse tyg häromdagen av F, och jag märker hur lusten att sy väcks till liv på det mest underbara sätt. Idag var det dags igen. H ville ha en tunn fladdrig klänning i ett blommigt tyg ur den där kassen och jag är inte den som säger nej precis.

Tyget är en mönstrad bomullsvoile, dvs ett tyg som gör sig väl att ha något under om man säger så, iallafall om det ska sitta på en vuxen. Hannes var med på den linjen också och hade något under. Ullångkalsonger, närmare bestämt. Och varför inte; temperaturen varierar väldigt mellan halvtimmarna och sol/skugga de här dagarna, så svalt upptill och varmt nedtill kanske är melodin, vad vet jag.

Lite pilligt med ett resårband i halsringningen, men tyget var annars rätt styvt och oväntat lätt att sy i. Och vad gör lite pill när mottagaren blir så här glad? Syprojekt nr 295 är klart.

Syprojekt nr 295

Hamnfest vid Gårda Brygga

Dom hade tur den här dagen, de som arrangerade hamnfesten nere vid Gårda Brygga. Vädret växlade ungefär tre gånger i timmen hela dagen så det var inte alldeles givet att det skulle bli sol på kvällen, men det blev det. Och vi var förstås där och frotterade oss med den självutnämnda Ölmanäs-sociteten (som vi inte är en del av naturligtvis, då vi bara är sommargäster).

Hamnfest vid Gårda Brygga

Det verkade vara ett trevligt arrangemang, ganska mycket folk, trubadur, solsken, lite blåsigt, många barn, tipspromenad, avancerade grillvarianter (alla hade med sig sitt eget och så servade föreningen med grillar), mycket vin på borden…ja och så vi då; två familjer med grillkorv och äppelmust typ. Inte i partymode riktigt, så vid åttatiden efter ett mycket långt och inte särskilt givande tal av en ledande figur i båtföreningen som hyllade en annan ledande figur i samma förening skyllde vi på att fyraåringen i sällskapet behövde gå och lägga sig, och gick hem. Skönt.

A och H kom tvåa i tipspromenaden och var relativt bittra över att förstapristagaren fick en påse med strandleksaker medan andrapristagarna inte fick någonting. Tur att det fanns mycket godis till barnen vilket överskuggade besvikelsen något…

Oskar och Kristian njuter av tal i solnedgången

Livet.

Smörgåspålägg av cashewnötter

Efter flytten har vi nu konsoliderat allt vi har på ett ställe (eftersom lägenheten inte är så beboelig än) och vi har då funnit att vi har överraskande mycket av vissa saker. Cashewnötter är ett exempel. Liquid smoke, soja, kokosflingor och ketjap manis är andra.

Så jag började i ena änden, med cashewnötterna. Läste igår om ett smörgåspålägg gjort av cashewnötter, olivolja, citron och vatten som mixades till önskad konsistens. Hur svårt kan det vara?

3 dl nötter lades i blöt över natten, sen ner i blendern tillsammans med några matskedar citron, några matskedar olivolja och så vatten tills det blev den konsistens jag ville ha. Hannes var med och plockade persilja på fönsterbrädan och gräslök ute i landet (visst låter det som en idyll? Kan avslöja att gräslök är den enda kryddan som växer i vårt land, så där va landsortsidyllen krossad. Persiljan har jag dragit upp i kruka inne i stan), och den körde vi ner också.

Tyvärr råkade jag typ tappa saltkaret i det hela, så det är alldeles alldeles för salt, men man kan ana att det är något gott där under. Som pålägg på en brödbit och med några skivade väldigt söta tomater (romantica) var det kanongott!

Hannes gör tummen upp – ända tills han inser att tomaterna svider i hans munsår 🙂

Jag ska mosa ner en avokado i ena halvan av röran och se om smaken blir ännu bättre då; kan tänka mig att det blir fylligare och att sältan blir lagom utspädd. Tror det blir toppen.

 

Maränger utan äggvita

Jag fuskar i det vegetariska och veganska matfacket ibland, dels för att utmana mig själv rent matlagningsmässigt, och dels för att jag försöker dra ner på min köttkonsumtion (och varför jag gör det senare är en helt annan diskussion som jag inte tänker gå in på här).

För ett tag sen upptäckte jag det för mig helt nya fenomenet Aquafaba. Det är spadet i burkarna med inlagda baljväxter, ni vet det man spolar bort när man ska laga mat med tex kikärter. Det visar sig att det gör sig utmärkt som ersättare för äggvita i de flesta baksammanhang, och är välkänt för veganer såklart. Personligen tycker jag att om man kan slippa ta äggvita och istället använda en produkt som man annars skulle kastat bort så varför inte?

Men jag vill inte gärna ge avkall på smaken – det blir ju meningslöst att kalla det för ersättare ifall det inte smakar likadant. Och enklaste sättet att ge sig ut i aquafabaland på måste väl vara att baka maränger. Äggvita och socker blir till Aquafaba och socker.

Det finns miljoner recept ute, men jag använde ett som jag moddade lite:

Veganska maränger

Aquafaba från 1 paket bönor (tänk på att inte använda saltade…)
1,5 dl socker
1,5 tsk citronsaft
1/2 tsk vaniljsocker

Vispa upp vattnet från bönpaketet tills det är skum. Blanda ner socker, citron och vaniljsocker. Vispa sedan en bra stund, minst 10 minuter (tar längre tid än med äggvita) tills det blir fast och fint som vanlig marängsmet.

Klicka eller spritsa ut marängerna på en plåt, grädda i 100 grader 90 minuter, låt svalna på plåt i ugn.

Som vanligt med andra ord, fast utan ägg.

Två hood-tröjor

Det var ett nytt nummer av Ottobre ute i butik för ett tag sen. Jag köper inte varje nummer – långt därifrån; snarare ett om året, men det var liksom sista chansen att handla den på mitt vanliga ställe i Hotell Continental.

Och så var det en del fina plagg där i också. Inget som inte går att trolla ihop av de mönster jag redan har, men köpsuget var redan där.

Såen sväng till Myrins Tyger på Övre Husargatan i Göteborg en kväll efter jobbet (jodå, det finns alltid behov att köpa nya tyger) och senare fick jag en säck med finfina tyger av en kompis som tröttnat på att sy, och lusten var äntligen där igen efter att ha varit lite mager en tid…

Det blev två t-shirts med huva; inte för att behovet av plaggen var så skriande i sig, men för att jag tyckte det var ett fint mönster och för att mina barn inte säger nej till nya kläder.

Några timmar senare var de klara.

Det är alltså inte så att grabben i djungeltyg inte vill vara med på bild, nä han bara gör lite coola foto-moves som tyvärr inte kan vara med helt på bilden av platsskäl…sorry…

Mönster: nr 38 från Ottobre nr 3-2017 i storlekarna 146 (vänster) och 134 (höger). Jerseytyger på allt, en del var visst ekobomull också.

Syprojekt nr 293 och 294 är klara.