Så har det ena barnet äntligen fått lust att sätta sig vid symaskinen!

Hans tålamod var rätt stort, kanske för att ambitionen och viljan att göra något specifikt också var stor, och han var duktig och lärde sig fort.

Redan en kort stund efter att vi gjort färdigt hans väska (jag säger ”vi”, men det var han som gjorde allt utom att sätta fast axelremmen) lärde han sin kompis J hur man gör. Världsvant förklarade han hur symaskinen fungerade, att det var viktigt att fålla, hur man sätter i en tryckknapp…. 🙂

Och efter en liten stund hade även hon gjort en handväska.

Hannes’ väska har handbroderade pärlor (syns knappt för mönstret är så brokigt, men dom är där och han har sytt på dom för hand), och stängs med en tryckknapp.

Det roliga är att han själv har bestämt hur den ska se ut, vilket tyg det ska vara, vilka pärlor och hur dom ska sitta, och sen genomfört det hela vägen. Det finns mycket jag skulle kunna tala om för honom om hur man gör handväskor, men jag höll mig till basics och några tips som tex att det är bra att fålla och att sy sidsömmarna från avigan.

Min ambition här är att han sa få lite tips och tricks med sig på vägen och lära sig hur man gör när man syr och tänker i flera led för att få det som man vill.

För det är väl tveksamt om dom lär sig det i syslöjden. På Hannes skola får dom tydligen sy i papper, sittandes två och två vid maskinerna. Vad hände med att göra makramé, sy ryggsäckar, gympapåsar och annat som vi gjorde? Blev det för dyrt så ungarna idag får sy i papper?! Känns inte helt genomtänkt.