Varför? 

Den vanligaste responsen när jag sagt att jag ska ut på den här cykelturen är en fråga. Varför? Positivt och vänligt menat men med en uppriktig undran. En del är lustiga och undrar om bilen gått sönder osv, men även det välmenat.

Svaret är delvis kort och enkelt; Varför inte? För att det går. Men det finns ett längre svar också, ett svar jag inte ens har frågan till.

Jag behöver göra något annorlunda, komma ur min komfortzon på mina egna villkor, gå min egen väg om man så vill. Jag är nyfiken på vad som händer om jag är ensam med mig själv i åtta dagar. Vad gör jag (cyklar, obviously), har jag tråkigt, blir jag sällskapssjuk, sitter jag och kollar på Netflix och HBO hela dagarna (förutsatt att jag har WiFi), rastlös, vad tänker jag?

Vekterveien Eidskog

Idag är tredje dagen på min tur, första dagen med vila och jag tillbringar den i Magnor, sista utposten mot svenska gränsen ungefär vid Charlottenberg. Jag vaknade tidigt, inte ett ljud på campingen, ganska svalt ute. Gick upp en sväng, kröp ner igen och kollade lite på Game of Thrones (jomen, antingen har jag vant mig eller så är det mindre våld och sex än tidigare. Tippar på att jag vant mig), åt frukost ute medan campingen ruskade igång så sakteliga. Otroligt vad länge folk sover förresten, men å andra sidan kan man ju lika gärna sova för det finns ju ingenting att göra på en camping (hukar mig och väntar på slagen).

Gav mig av på en cykeltur i skogen längs en trail, Vekterveien, och det har jag hållit på med fram till nu. Nu är jag downtown Magnor och har ätit en mycket otillfredsställande lunch på en pizzeria/café för glada 170 kr (well inkl läsk och kaffe) och tänker att ”jaha då är det bäst att jag går härifrån nu så att jag kan…”

Kaféet i Magnor centrum

Och där är kärnan i det hela. Jag saknar fullständigt förmåga att leva i nuet. Jag är alltid på väg någonstans, klarar inte av att ”bara vara” som det så fint heter. Jag måste sitta här på det mycket trevligt inredda caféet och tala om för mig själv att jag inte har bråttom! Nej, jag måste inte äta upp och skynda mig härifrån. Nej, jag har inget som väntar, klockan är halv två på eftermiddagen, stadens enda(?) sevärdhet (Magnor Glassverk) ligger 20 m härifrån och har öppet hela dagen, och det enda jag måste göra är att så småningom gå till en mataffär (Kiwi ligger rätt över gatan) och köpa frukost till imorgon, och så måste jag äta middag någon gång. 

Det spelar mao ingen roll om jag sitter här en kvart till. Eller en halvtimme. Eller en timme, det finns ju WiFi och kaffe, vad mer behöver man när man fått lunch?

Det är ju inte så att jag börjat tänka idag. Nä, cyklingen har lite den meditativa effekt som jag hoppats. Förutom att den gör att jag för en gångs skull kämpar för något, en kilometer i taget, framåt, framåt, komigen, youcandoit, det finns inget alternativ, det går inte att ge upp och stanna här, visst du ÄR trött i benen men du kommer inte dö av det så kom igen EN kilometer till osv osv ackompanjerat av Runtastic’s bipp som säger att jag nu kommit en kilometer till. Var femte kilometer får jag info om tid, sträcka osv och det är också motiverande. ”Har jag cyklat 35 km ska jag banne mig klara 40, och DÄR kom ett bipp, då har vi 36 km, komigen youcandoit, 40 km coming up!”

Nä förutom det, och att jag grinar till Loa Falkman och Mustafa Can, så är det en ständig träning i att vara i nuet. Jag över mig på att tänka och genomföra uttalanden som ”Wow vilken fin skog, jag tror jag tar en kort paus” istället för att susa vidare och tänka, ”Här var det fint, synd att det inte var vid 20 km där jag hade tänkt att jag skulle pausa, hoppas det är lika fint där”. Det låter banalt, men för mig är det jättesvårt. Bara det att stanna där man har lust och inte där man hade tänkt

Lunchen igår var ett sånt ställe. 

Lunch i Vestmarka

Jag svängde in för det såg så fint ut, fast egentligen ville jag bara FRAM (till vad? campingen ligger kvar…). Men jag tvingade mig, och det ångrade jag såklart inte. Nästa steg är att sitta och äta i mer än 15 minuter, det ska jag börja ta tid på imorgon tänkte jag. Men det är imorgon, det struntar jag i idag.

Nu är klockan snart halv tre. Jag tänker att ”nu måste jag gå härifrån”. Men varför? Just nu för att jag har tänkt göra besök på Magnor Glassverk, men annars vet jag inte riktigt varför. Det är trevligt här, folk pladdrar vid borden runtomkring (nu är det rätt mycket folk här) och det är väldigt skönt att sitta här…På campingen finns ju bara ett tält och bord och stol, inte mycket att göra där inte. 

Eller så tar jag en runda till längs Vekterveien.

One thought on “Varför? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s