Adjö till mormor

Så var det dags att ta farväl av O’s mormor, barnens gammelmormor. Begravningsceremonin var i Röds Kapell på Skaftö, passande nog inbäddad i en del av Skaftö golfbana (ja jag fattar väl att kapellet förmodligen var där först och att golfbanan säkert byggdes runt det, men ändå). Passande för att hon var en glad golfare så länge hon kunde.

Men nu golfar hon inte längre. Inte här på jorden i allafall, men om man får tro prästen så kör hon vidare i himlen, ja för Gud tar visst hand om dom som tror på honom, jomen. Eller Amen kanske.

Det var ett fint och ganska litet kapell, och med tanke på att vi inte var så särskilt många så passade det väldigt bra. Vi som var där var mormors tre barn; Kalle med sin respektive Berit, Kerstin som kommit upp från Frankrike och Gunnel med Åke. Och så vi fyra då förstås.

Standardpsalmer Blott en dag, nån mer och Härlig är jorden, finito. Prästen sa några fina, välmenande men för en ateist svårsmälta ord, vi bad lite och blev välsignade. En sån tur.

Sen skulle vi ut och sätta ner kistan i jorden – jättespännande, det har jag aldrig varit med om! Där ute skulle vi lägga våra blommor som vi hade med oss. Fyra herrar i mörka kostymer kom och ställde sig vid kistan, bugade lätt och lyfte ut kistan på en liten rullvagn som stod utanför. Så skulle vi går efter. Men just då öppnade himlen sig och världens skyfall började vräka ner och åska dundra. Någon pratade om att det kunde vara farligt att gå ut på kyrkogården när det åskar (hallå…) men jag tänkte mest att vi skulle bli dränkta.

Och så tänkte jag på att sist jag såg ett sånt skyfall hade jag inte ynnesten av att vara inne när kranen vreds om, nä då var jag på väg uppför backarna till Fredriksberg i Dalarna. Oh those were the days….

Anyway så föreslog prästen att vi står i dörröppningen och säger farväl och lägger blommor och så går dom själva ut senare där skyfallet är över och lägger kistan i jorden? Ja jo det låter ju bra, så gör vi. Ingen sentimentalitet här inte – vi lämnar mormor i sticket i det sista på grund av regn. Håhåjaja, så blir det tydligen tillslut.

Men så slutade det lika plötsligt som det börjat och självklart ville vi följa med ut och titta – Hannes var jättenyfiken och jag också. Och det var ungefär som man tänkte sig; man går ut med kistan till graven och sänker ner den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagens barn som är itrummade ”återvinning” i allt undrade försynt om alla fick VAR SIN kista eller om man tog kistan och…du vet…ger den till någon annan liksom? Nä, alla får varsin, säger mamman. Men egentligen är det ett himla slöseri med kistan alltså. Varför liksom?

När jag dör vill jag hellre bli satt i hukad ställning i en sån där pod, förmultna och bli näring till ett träd i en park. Kolla in det, det är väldigt intressant!

http://www.capsulamundi.it/en/project/
http://www.capsulamundi.it/en/project/

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.