Dag 8, En dag i Falun

2016-08-06 14.28.27Så blev det så att min resa tog slut i Falun. Det kunde varit värre – jag kunde ju fortsatt, och det hade varit tortyr.

Istället parkerade jag min cykel och all packning i duggregnet på Trotzgatan, tog ut ett par jeans ur mina vattentäta cykelväskor (jo, sant!!) och gick in på Sushi Lovers för en sen och ganska lång lunch. Hade längtat efter sushi ett tag, och den här var lite annorlunda vilket var spännande. Men allt som är spännande är inte nödvändigtvis bra, själv tillhör jag dom som tycker att majonnäsbaserade såser/gojor inte riktigt hör hemma i sushisammanhang och här var det en del av den varan.

Men jag var inne och regnet ute, så jag var nöjd.

Eftersom man inte kan sitta på en 12-platsers restaurang alltför länge utan att det börjar kännas lite besvärande flyttade jag mig så småningom till ett café och senare gick jag en tur på stan. Dels för att försiktigt få runt blodet i mina stumma lår, dels för att se på Falun och dels för att leta lite.

Fin stad Falun, en dags besök kan varmt rekommenderas. Det gamla industriarvet har bevarats men med ny verksamhet i lokalerna.

2016-08-06 18.10.08
Från tegelbyggnaden till vänster i bild, på andra sidan kanalen, strömmade det skön soft jazzmusik

2016-08-06 18.08.00

Och så finns det förstås en del spännande, säkert jättehemlig verksamhet mitt i centrala Falun (STOPPA PRESSARNA!!!), och för att hålla den så hemlig som det behövs så annonserar man det på lämpligt sätt:

2016-08-06 17.49.04
Alltså pardon my French, men sätter man upp en sådan skylt (och det var inte bara en, det var fullständigt nerlusat med likadana skyltar runt HELA byggnaden) så ber man om att det ska fotograferas. Så är det bara.

Men tillslut var det dags för den bästa synen av dem alla…

Familjen

Middag på den mer än utmärkta Banken Bar och Brasserie (gå dit, väl värt dina middagspengar!), miljoner kramar och pussar, ungar i knät hela tiden och bara en massa gos (och lite mat).

Sen iväg till Smedsnäsets camping med det stooora tältet i bagaget. Det har två rum och en mittsektion och är så högt att man kan stå raklång i det…yum…Vi brukar sova vi vuxna i den stora delen och barnen i den lilla, men den här gången tänkte jag inte låta barnen sova mer än några centimeter ifrån mig.

Och när man bara monterar upp det ena innertältet får man lätt plats med cyklarna inne i tältet dessutom!

2016-08-07 09.03.12
Bilden är tagen innifrån det stora innertältet

Och hörrni vad fort och lätt det går att färdas med bil!!! Vet ni att det bara är att trycka lite på gaspedalen när det är uppför så fortsätter man i samma hastighet som tex i nerförsbacke eller på plant? Och motvind bryr sig bilen knappt om, och om det regnar är man torr när man sitter där inne, och man kan ha på sätesvärme om det är svalt! Vilken fantastisk uppfinning…

Så det blev nattläger den 6 augusti på Smedsnäsets camping som planerat!

2016-08-07 08.58.38

 

Jag kastar in handduken.

Uppiggad av beskedet att resten av familjen möter mig i Svärdsjö gav jag mig iväg i regnet. Men det var tungt. Fruktansvärt tungt. De två milen mellan Borlänge och Falun tog en evighet och i varje uppförsbacke när jag behövde ta i lite stumnade låren. En fin twist var att de sista kilometrarna in i Falun var en enda (!) lång nerförsbacke – underbart!

Men nu ger jag upp. Jag orkar inte 2-3 mil till Svärdsjö, och jag orkar definitivt inte 9 mil imorgon. För att klara det skulle jag behöva vila två dagar tror jag, och det har jag helt enkelt inte lust med. Har inte lust att ligga på en camping 9 mil från målet och kura i två dagar för att SEN ta de sista nio milen. Så viktigt är det inte för mig att genomföra det jag föresatt mig. Jag har ändå trots allt cyklat över 40 mil på en vecka – enorm prestation för att vara jag.

Så jag är nöjd och känner mig inte som en loser, jag är superstolt över det jag gjort men nu är det färdigt. Nu ger jag upp och ser fram emot att få gosa med mina barn ikväll, så enormt mycket viktigare!!

Tack till alla som hängt med och hejat!

Ett fantastiskt besked!!

Det var menat som en överraskning, men när jag pratade med Käre Maken för en stund sen och uttryckte min modfälldhet (låren känns stumma, vädret är lite hurvet, fem mil idag är okej men nio imorgon blir tufft osv) avslöjade han att han hade en överraskning i bakfickan – ATT KOMMA TILL SVÄRDSJÖ CAMPING IKVÄLL TILLSAMMANS MED BARNEN och sen sova där med mig. Imorgon tänkte han cykla med mig den sista etappen medan mamma och Totis tar hand om bil och barn.

SÅ HIMLA GLAD blev jag så ögonen tårades och jag saknar dom alla så jättemycket helt plötsligt (jag har inte träffat barnen på nästan två veckor, längsta jag någonsin varit utan dom).

Då känns det lättare att harva de fem milen till Svärdsjö. Jag har heller inte bråttom, för dom kommer inte förrän ikväll. Även om överraskningen blev avslöjad så var det värt det för allt känns lättare.

Väntar ut regnet här i Borlänge innan jag drar vidare.

79%

I och med att jag är i Borlänge nu (ett oplanerat stopp på vägen som blev av att jag stack tidigare än planerat från Grangärde) så har jag cyklat ca 41 mil, eller 79% av vägen.

Ny färg = Ny dagsetapp

En av förhoppningarna med cyklingen var att få tänka, eller snarare låta tankarna tänka sig själva. Det har dom gjort, men jag har liksom inte kommit någon vart med det. Kanske för att jag inte haft någon början, inget slut och ingen riktning på tankarna. Projekt utan början, slut eller plan tenderar ju att bli lite ineffektiva.

Men jag ville väl också se lite vad jag tänker på när inget tvingar mig. Och jag finner att jag verkligen varit i nuet (bravo!!), för jag har nästan inte tänkt på barnen alls (och när jag gör det så hugger det lite i magen av saknad, så det är nog lika bra), jag har definitivt inte tänkt på jobbet (och när jag prövat att göra det har det huggit i magen av skuld, dåligt samvete och ångest över att jag måste tillbaka) och jag har tänkt lite på Käre Maken och hur himla glad jag är i honom och hur otroligt bra vi har det tillsammans.

Mest har jag tänkt på cykling; hur långt har jag kvar, hur ser höjdkurvan ut i det närmaste, hur är det med eneregin (mer nyponsoppa någon?), var ska jag äta middag, är receptionen öppen när jag kommer och andra cyklingsrelaterade saker.

Jag har försökt lyssna på Sommar och Vinter i poddar som jag laddat ner, men det funkade första dagen typ, sen fick jag överdos. Speciellt Vinter, där alla avsnitt slutar med ”och ta hand om varandra, kom ihåg att vi har bara ett liv, gör inget du ångrar, lev livet fullt ut” och andra krampaktiga önskningar om att vi inte ska låta livet bara flyga förbi. Jag håller helt med i princip, men det blir lite mycket när varje vinterpratare avslutar med några visdomsord om hur vi bör ta hand om varandra och leva livet fullt ut.

Planen med Sommar var att höra intressanta människor berätta intressanta saker, men det var inte så jätteintressant tyvärr. Loa och Can som tidigare nämnts var bra men sen…

Helt klart är iallafall att jag måste göra något, ändra något. Det är inte bra när man får en klump i magen när man tänker på något som man gör 8 timmar om daget. Eller ja, 7 timmar för oss som jobbar statligt nu när det är sommar 😀

Jag vet inte vad som är felet; Jernbaneverket är en bra arbetsgivare, jag har goda kolleger och jobbar i ett projekt som har stort fokus och intresse uppifrån, och jag vet framför allt inte vad jag borde göra istället. Man måse ju tjäna pengar också, så jag vet inte jag.

Men jag är glad att det bara är två dagar kvar på cyklingen, för jag börjar känna mig klar med den biten. Ska njuta av att åka bil framöver, jag. 

Dag 7, Grangärde – Borlänge, Flykten från Småpåvarna

Det visade sig att de trevliga människorna som äger Rossa Camping hyr ut sin mark åt elaka, vresiga småpåvar som agerar på eget bevåg och kräver att alla ska kunna de oskrivna regler som finns på campingen. Annars blir de arga. Inte för att det märks när de blir arga, för de går på med full attack redan från början, som pitbulls. 

Jag har bestämt mig för att jag inte vill låta människor som ger dålig energi få någon plats att försura mitt liv på, så jag drog till Borlänge istället. Ont i knät? Jajemen, men fantastiskt vad lite ibumetin kan göra ändå…

Säker i Grangärde!

Själva Grangärde centrum var en otrolit söt liten by, så allt gott om Grangärde fortfarande. Ett litet torg med en ICA Supermarket och en massa trevliga dalmasar som undrade vart jag var på väg och varför då och var kommer jag ifrån och annat trevligt. 

Och man kan känna sig trygg i Grangärde, Durexautomaten hänger fortfarande kvar på en vägg. Ser inte ut som att det är något kvar i den däremot, och jag är lite osäker på om tjuvlarmet var riktigt inkopplat…

Fin tur, humöret på topp, vääääldigt trött i låren. Fem mil idag var nog lagom.

Temat för den del av turen som går genom Rämshyttan och Idkerberget var, förutom en fantastiskt gullig och mycket dalalik och rätt aktiv bygd, bra hus för läskiga filmer. Mitt i gulligaste dalabygden, Tuna Hästberg, reste sig plötsligt ett högt torn som är så gammalt och övergivet att fönsterrutorna har spruckigt och det ser allmänt creepy ut. När man kollar på hitta.se tex så är det inte markerat med annat än nr 2.

Naturen har börjat ta över; det växer ett träd på taket, även det är synligt på hitta.se 😀

Och strax innan hade jag åkt förbi det här trevliga bygget. Det lägre huset har på baksidan ett stort gapande hål högt upp mitt i huskroppen. Antar att det varit en in/utgång för något man lyft ut med kran eller nåt. Det här är en aktiv verksamhet och det som ligger inne på ”gården” är enorma rader/högar med antingen grov makadam, sand eller något som ser ut som helt vanlig jord (på bilden).

”Grustäkt”

Inte så många tankar idag.

Dag 6 Hagfors-Grangärde, nytt försök

Igår cyklade jag elva mil. Det berodde dels på en felberäkning (som jag mätte var det bara tio) men dels på att det gick så himla bra med dryga sex mil dagen innan att jag tänkte att fyra mil till går fint. Förutom det att det inte riktigt var 6 mil, utan mer fem och en halv, så summa sumarum var det ganska stor skillnad i sträckan Sunne-Hagfors och Hagfors-Grangärde.

Ungefär halvvägs

Jag har passerat halvvägs på min 52-milacykling och mer än det. Halvvägs var ungefär vid Tyfors nära gränsen mellan Värmland och Dalarna. Då var jag vid gott mod och tänkte att ”nu jädrar, fyra mil till Grangärde, det fixar jag”. (Även det var en felräkning, nästa skylt talade om att det var femtiosex kilometer, men jaja). Ont i vänster knä hela vägen gjorde att det gick ännu långsammare än det borde ha gjort. Backarna upp till Fredriksberg och Säfsen och sen vidare till den högsta punkten på hela resan var mjuka och fina men uppför likväl.

Begränsat med klimax när jag äntligen var uppe…väg både framåt och bakåt (no shit, Sherlock…), plant och ytterst odramatiskt, snarare stillsamt och väldigt fridfullt. När det inte susade förbi en bil i hundra knyck förstås.

Lite mer pukor och fanfarer hade inte skadat alls.

Tungt resten av vägen, ont i knät och förbannat blött. Ja för så fridfullt som på bilden ovanför var det bara i korta stunder. För det mesta regnade det och ibland vräkte det ner. Du vet såna där regnskurar som man hajar till av där inne i huset eller lägehnheten, och som får en att titta ut och säga ”Hoppsan, där vred någon om duschen ordentligt”. Flera sådana cyklade jag igenom, och nu när jag sitter och skriver det här kommer det ännu fler. Men nu är jag torr och mätt inne i mitt tält och struntar fett i hur det vräker. Ja förutom att det gör att mina skor inte torkar nåt vidare och jag inte hör ljudet från podcasten i min lilla högtalare trots att jag har den lilla Musicangeln på högsta sprutt.

För dom av försäljaren på Naturkompaniet GARANTERAT vattentäta skorna är INTE vattentäta. Fötterna var det första jag blev blöt om någon gång vid halv åtta på morgonen, och det var inte fotsvett det lovar jag… När jag köpte dom talade jag om precis vad jag skulle göra, att jag skulle cykla långt och inte ville ha mer än ett par skor med mig och att det är viktigt att dom är vattentäta så jag inte behöver gå med blöta skor. Han förstod precis och tog fram dom här. 

Jag var skeptisk; tygskor om än GoreTex-märkta, kan dom vara vattentäta? Jojomen, dom här var det, han hade själv ett par (såklart) som han haft i flera år (såklart) och cyklat till och från jobbet med varje dag (såklart) utan att bli blöt. Han visste väl vad han pratade om tänkte jag, och Salomon borgar ju för kvalitet så kör på.

Genomblöt större delen av dagen

Jag vet inte var jag har kvittot, men ett besök ska han få iallafall och höra att han inte ska lura i folk skitsnack bara för att få sälja skor, utan ge folk det dom vill ha istället. Det var tårna jag blev blöt om först, så det rann inte ner ovanifrån, bara så det är sagt.

Jaja, nog med gnäll. Är framme i Grangärde iallafall, fick en pizza till middag och den snälla campingägaren Mahmut tillika pizzabagaren delade mobilt med mig så jag fick internetuppkoppling så länge jag satt inne i pizzerian iallafall.
 

Camping och sommar

De där som bor på en camping, har det som sommarstuga och bygger staket runt, sätter utebelysning, altan och rabatt du vet, där ”sommarstugorna” ligger med två meters avstånd från varandra. Dom har jag studerat lite nu de senaste dagarna. Jag har tidigare tänkt att det väl är något lite temporärt över deras val av boende, inte så att de flyttar det för det vet jag ju att de inte gör, men jag har väl tänkt att de inte bor in sig SÅ mycket. Men det gör dom. Det är verkligen en sommarstuga. Lampetter i fönstrena på yttertältet, stor TV (flatskärm givetvis) och alla bekvämligheter.

I morse medan jag packade ihop tältet  började grannen tvärs över klippa gräset. Med motorgräsklippare. Dom har typ 20 kvadratmeter gräs, han hade kunnat klippa det med nagelsax. Då hade han dessutom haft något att göra, för det verkar campingfolket inte ha (mer än att pimpla vin och röka). Hans fru (?) hade en annan maskin som hon tog upp ogräs mellan plattorna i gången med. Typ 3×2 plattor eller nåt sånt. Hade funkat med vad som helst, och någon som bor i husvagn borde väl ha ont om lagringsutrymme för maskiner. Eller?

Jag hade inte hjärta att ta kortet när han var ute och klippte…

Och det här med sommar folkens…Bara för att kalendern säger att det är augusti – en sommarmånad, så betyder det inte att det är varmt, ok? Är det 15 grader och mulet och klockan är åtta på kvällen så är det okej att ta på sig en varm tröja över T-shirten. Eller varför inte en tunn dunjacka och jeans? 

När jag kommer fram till en campingplats så är jag jättetrött för det mesta. Men det första jag gör är att sätta upp tältet och möblera det.

Var sak på sin plats, kläder på ena sidan, mat och gadgets på den andra, gott om utrymme för en person i ett tremanstält 😀

Fram till dess har jag mina cykelkläder på, men efter det här är det dusch och så på med långa varma byxor och tröjor och dunjacka. Bara i Sunne har jag ångrat mig, där var det stekhett hela kvällen, men som här på Rådastrands camping är det rätt kallt. Tycker jag alltså. Är det femton grader och mulet så är det inte varmt helt enkelt…

Men man är helt klart olika. Mina grannar har stugdörrarna vidöppna och sitter på altanen i shorts. Själv kryper jag in, sätter på musik och myser ner mig i sovsäcken och lyssnar på nederländskan som är allenarådande språk här på Rådastrand. Även personalen är nederländare och alla skyltar är på flamländska och ibland svenska. Weird.

 

Dag 5, Sunne – Hagfors

Wow vilken dag!!! 

Det dröjde innan jag kom iväg för jag visste inte vad jag ville egentligen – stanna kvar i Sunne och vila en dag till eller ge mig iväg? Mitt hjärta hade slagit så hårt under kvällen igår och det kändes obehagligt så jag tänkte att jag skulle stanna, och jag bävade för de branta backarna jag sett på kartan skulle komma idag och ville inte fler backar.

Men samtidigt är ju backarna kvar oavsett hur många dagar jag stannar i Sunne och om jag ska vidare så måste dom forceras, så enkelt är det. Och det var ju bara 6 mil på asfaltsväg, så lika illa som igår kunde det inte bli. Faktiskt var det färre höjdmeter uppåt och kortare sträckor med stigning än igår, och när jag såg det så blev jag Cyklisten som tänkte att va fan.

 Trögt gick det, men tillslut var jag packad och glad (well, mest spänd faktiskt) och checkade ut från campingen. Och där utanför blev jag haffad av en Lennart Nordenstein på SR P4. Han hade varit och intervjuat badlandet som hör till campingen om deras dåliga badsommar (kallt och dåligt väder tydligen) och var på väg någon annanstans när han fick syn på mig som fixade det sista på cykeln. Vi pratade lite och han undrade om han fick göra en intervju med mig om cyklingen. Tjavisst, varför inte (mitt mantra för den här turen)? Så det blev några minuter i radion i förmiddags, sänt medan jag flåsade som värst på topparna mellan Sunne och Munkfors.

Även om introduktionen till backarna blev ganska brutal och tydlig så var det faktiskt inte så farligt när jag väl kom igång. Det var en jämn och fin lutning som inte var alltför brant och som emellanåt hade plana sträckor på några hundra meter innan nästa stigning startade. Jag körde på lägsta växeln hela tiden och trampade tålmodigt. Inte hårt eller fort men kontinuerligt. 

Först så går det upp….

Och rätt som det var var jag plötsligt uppe på den första toppen!! Jeezuz det hade jag inte trott. Eller, jag hade väl trott att jag skulle komma dit, men inte att jag skulle känna mig så frisk och rask när jag väl gjorde det. Bäst att ta lunch då för att njuta läget och ladda för nästa topp, så jag passade på vid en liten avtagsväg där jag kunde sitta och se ner på trafiken som susade förbi. 

För det var en del trafik, även om den mesta var i motsatt riktining – mot Sunne. Många körde fort också, men det ska sägas att en hel del bromsar ner ordentligt och går rejält ut i högerfil. Motorcyklister kör förbnnat fort överlag och lastbilschaufförer är väldigt hänsynsfulla. (Föreningen för stereotyper har haft sammanträde…) Flera lastbilschaffisar har bromsat och legat bakom mig en stund i väntan på en säker omkörning istället för att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Tack alla ni!!!
Ja o vipps var jag på nästa topp och så gick det utför. Som bara den. På asfalt den här gången, så yaaayyy vad det gick! Runtastic bippade och bippade fram kilometer efter kilometer, hej och hå! 

…och sen så går det ner

Och så var jag plötsligt nere i Munkfors. Denna bygd i vilken jag delvis har mina rötter. Men det jag såg gav ingen känsla av ”hem”, ”ursprung” eller ”arv” eller något, det kändes bara som ytterligare en tragisk halvliten tidigare blomstrande bygd nu på utdöende. 

Jag tänkte stanna på något fik och pausa lite, stödja den lokala näringen, känna lite på Munkfors, och utanför Coop hittade jag en söt liten tant som hankade sig fram med rullator. Jag frågade henne fint om det kanske fanns ett café här?

”- Jalähölu vare enne attå aaua” sa tanten och hostade och harklade sig på ett sätt som inte söta små tanter gör
”- Huh?” sa jag som inte förstod ens vilket språk hon pratade
”- Ja hä sölle väll väre i Munkeru a'” sa tanten på sin allra mest ansträngda version av något som kanske har gemensam språkstam med rikssvenska. Ett café i Munkerud alltså. Det som jag just passerat för några kilometer sen. I don’t think so.

Inplastad bulle…

Då var det enda alternativet cafét i turistbyrån tvärs över gatan. Göra kaffe och baka bullar kunde dom inte där, men dom hade humor! Mannen med den kraftiga finska brytningen som stod bakom disken såg inte min bricka över kanten, men han sa 

– Det plir hyndrafemtio kronor!

– Va? För en läsk, en kaffe och en bulle??!!

– Nei int’ vet ja va du har där, ja para skoja! Norrmännen går på det där, dom petalar hahaha, dom tykker det er pilligt! Dom tar alltid det tyraste på menyn för dom tror att det är det pästa, spelar ingen roll va de egentligen vill ha, hahaha!!!

Det blev femtio kronor tillslut, fick jag veta av den snälla damen som också jobbade där. Läsken var väl det som gick att konsumera, bullen var urläskig och kaffet blaskigt. Cafétragik…

Ännu värre kändes det när jag kom några kilometer längre fram till den lilla orten Höje. Där var det ett idylliskt, gulligt litet rött hus med skylten ”Café” på, och ”Stenungsbakat bröd” och ”Fika”. 

Hjärnan sa ”nä du har ju just fikat” men hjärtat sa ”stanna, du måste handla här, stöd den här verksamheten i den lilla bygden mitt i nowhere Värmland!!” Hjärtat vann tack och lov och jag gick in.
Där inne var en jättegullig tjej som jobbade, dom sålde alla möjliga sorters bröd och fikabröd, närodlat kött från gårdar runtomkring och mejerier och grönsaker från bygden. Det var jättefint där inne med handvävda dukar, rena fina bord i gammal stil och jag önskade SÅ att jag inte fikat för en kvart sen. Blä-fika dessutom.

Jag behöver ju bröd till frukost iallafall, så jag köpte en surdegslimpa av henne, och fick själv gå in i köket och skära upp den (så jag fick den tjockleken på skivorna jag ville ha). Vi stod och pratade en stund och det visar sig att det är en verksamhet som faktiskt går runt något så när, väldigt beroende av att folk stannar som jag gjorde och handlar lite på vägen eftersom bygden inte är stor nog. Jag köpte två äppelknyten också som jag ätit nu på kvällen. Fantastiskt goda med massor av halvsmält strösocker ovanpå, yum!!

Så om man har vägarna förbi längs 62’an mellan Hagfors och Munkfors, så stanna för bövelen – det är en verksamhet som behövs för att bevara en levande landsbygd!! Dom firade tioårsjubileum i år, men i vintras var första vintern själva cafét var stängt och de bara sålde genom andra gårdsbruk i bygden så det blir tuffare.

Men jag kom till Rådastrands camping vid fyratiden, vid gott humör efter en bra dag men ont i vänster knä. Det är iallafall olika kroppsdelar som härjar olika dagar. Idag har jag inte alls haft ont i axlar, armbåge och handleder, utan istället rumpan och knät. 

Omväxling förnöjer, heter det visst.

Bilbingo!

Vid middagen igår var det en högtalarröst som ropade lite stötvis bakom restaurangen och massor av bilar parkerade utanför. Det var bilbingo på campingen i Sunne.

Det är inte en parkeringsplats, det är bilbingo

För den som inte upplevt bilbingo kan jag förklara hur det går till. Alla deltagare i bingon sitter i sina bilar som är nog så slumpmässigt parkerade hipp som happ på området utanför utropsbåset. Där har dom bingobrickor, eventuellt speciella bingo-dutt-pennor som gör en fläck när man markerar och kanske något gott att smaska på.

På en plats på området sitter en person som har en slumpgenerator kopplad till en siffervisare, och när det kommer upp en ny siffra ropar hen ut det i mikrofonen.

Tjugotvå. B tjugotvå.

Dom som sitter i sina bilar har stora brädor på vilken dom har en massa olika bingobrickor. De mest entusiastiska alltså (och dom är ganska många), men de mer måttliga har bara en lång pappersremsa med 4-5 brickor på.

Och när man får bingo, vad gör man då? Jo, TUTAR. Inte ens då går man ur bilen. Vet inte hur dom gör med vinster och sånt, men mitt i alltihop var det kisspaus iallafall med totalt kaos på toaletterna hehe.

Då vet ni det så ni slipper prova.