I och med att jag är i Borlänge nu (ett oplanerat stopp på vägen som blev av att jag stack tidigare än planerat från Grangärde) så har jag cyklat ca 41 mil, eller 79% av vägen.

En av förhoppningarna med cyklingen var att få tänka, eller snarare låta tankarna tänka sig själva. Det har dom gjort, men jag har liksom inte kommit någon vart med det. Kanske för att jag inte haft någon början, inget slut och ingen riktning på tankarna. Projekt utan början, slut eller plan tenderar ju att bli lite ineffektiva.

Men jag ville väl också se lite vad jag tänker på när inget tvingar mig. Och jag finner att jag verkligen varit i nuet (bravo!!), för jag har nästan inte tänkt på barnen alls (och när jag gör det så hugger det lite i magen av saknad, så det är nog lika bra), jag har definitivt inte tänkt på jobbet (och när jag prövat att göra det har det huggit i magen av skuld, dåligt samvete och ångest över att jag måste tillbaka) och jag har tänkt lite på Käre Maken och hur himla glad jag är i honom och hur otroligt bra vi har det tillsammans.

Mest har jag tänkt på cykling; hur långt har jag kvar, hur ser höjdkurvan ut i det närmaste, hur är det med eneregin (mer nyponsoppa någon?), var ska jag äta middag, är receptionen öppen när jag kommer och andra cyklingsrelaterade saker.

Jag har försökt lyssna på Sommar och Vinter i poddar som jag laddat ner, men det funkade första dagen typ, sen fick jag överdos. Speciellt Vinter, där alla avsnitt slutar med ”och ta hand om varandra, kom ihåg att vi har bara ett liv, gör inget du ångrar, lev livet fullt ut” och andra krampaktiga önskningar om att vi inte ska låta livet bara flyga förbi. Jag håller helt med i princip, men det blir lite mycket när varje vinterpratare avslutar med några visdomsord om hur vi bör ta hand om varandra och leva livet fullt ut.

Planen med Sommar var att höra intressanta människor berätta intressanta saker, men det var inte så jätteintressant tyvärr. Loa och Can som tidigare nämnts var bra men sen…

Helt klart är iallafall att jag måste göra något, ändra något. Det är inte bra när man får en klump i magen när man tänker på något som man gör 8 timmar om daget. Eller ja, 7 timmar för oss som jobbar statligt nu när det är sommar 😀

Jag vet inte vad som är felet; Jernbaneverket är en bra arbetsgivare, jag har goda kolleger och jobbar i ett projekt som har stort fokus och intresse uppifrån, och jag vet framför allt inte vad jag borde göra istället. Man måse ju tjäna pengar också, så jag vet inte jag.

Men jag är glad att det bara är två dagar kvar på cyklingen, för jag börjar känna mig klar med den biten. Ska njuta av att åka bil framöver, jag.