Dag 5, Sunne – Hagfors

Wow vilken dag!!! 

Det dröjde innan jag kom iväg för jag visste inte vad jag ville egentligen – stanna kvar i Sunne och vila en dag till eller ge mig iväg? Mitt hjärta hade slagit så hårt under kvällen igår och det kändes obehagligt så jag tänkte att jag skulle stanna, och jag bävade för de branta backarna jag sett på kartan skulle komma idag och ville inte fler backar.

Men samtidigt är ju backarna kvar oavsett hur många dagar jag stannar i Sunne och om jag ska vidare så måste dom forceras, så enkelt är det. Och det var ju bara 6 mil på asfaltsväg, så lika illa som igår kunde det inte bli. Faktiskt var det färre höjdmeter uppåt och kortare sträckor med stigning än igår, och när jag såg det så blev jag Cyklisten som tänkte att va fan.

 Trögt gick det, men tillslut var jag packad och glad (well, mest spänd faktiskt) och checkade ut från campingen. Och där utanför blev jag haffad av en Lennart Nordenstein på SR P4. Han hade varit och intervjuat badlandet som hör till campingen om deras dåliga badsommar (kallt och dåligt väder tydligen) och var på väg någon annanstans när han fick syn på mig som fixade det sista på cykeln. Vi pratade lite och han undrade om han fick göra en intervju med mig om cyklingen. Tjavisst, varför inte (mitt mantra för den här turen)? Så det blev några minuter i radion i förmiddags, sänt medan jag flåsade som värst på topparna mellan Sunne och Munkfors.

Även om introduktionen till backarna blev ganska brutal och tydlig så var det faktiskt inte så farligt när jag väl kom igång. Det var en jämn och fin lutning som inte var alltför brant och som emellanåt hade plana sträckor på några hundra meter innan nästa stigning startade. Jag körde på lägsta växeln hela tiden och trampade tålmodigt. Inte hårt eller fort men kontinuerligt. 

Först så går det upp….

Och rätt som det var var jag plötsligt uppe på den första toppen!! Jeezuz det hade jag inte trott. Eller, jag hade väl trott att jag skulle komma dit, men inte att jag skulle känna mig så frisk och rask när jag väl gjorde det. Bäst att ta lunch då för att njuta läget och ladda för nästa topp, så jag passade på vid en liten avtagsväg där jag kunde sitta och se ner på trafiken som susade förbi. 

För det var en del trafik, även om den mesta var i motsatt riktining – mot Sunne. Många körde fort också, men det ska sägas att en hel del bromsar ner ordentligt och går rejält ut i högerfil. Motorcyklister kör förbnnat fort överlag och lastbilschaufförer är väldigt hänsynsfulla. (Föreningen för stereotyper har haft sammanträde…) Flera lastbilschaffisar har bromsat och legat bakom mig en stund i väntan på en säker omkörning istället för att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Tack alla ni!!!
Ja o vipps var jag på nästa topp och så gick det utför. Som bara den. På asfalt den här gången, så yaaayyy vad det gick! Runtastic bippade och bippade fram kilometer efter kilometer, hej och hå! 

…och sen så går det ner

Och så var jag plötsligt nere i Munkfors. Denna bygd i vilken jag delvis har mina rötter. Men det jag såg gav ingen känsla av ”hem”, ”ursprung” eller ”arv” eller något, det kändes bara som ytterligare en tragisk halvliten tidigare blomstrande bygd nu på utdöende. 

Jag tänkte stanna på något fik och pausa lite, stödja den lokala näringen, känna lite på Munkfors, och utanför Coop hittade jag en söt liten tant som hankade sig fram med rullator. Jag frågade henne fint om det kanske fanns ett café här?

”- Jalähölu vare enne attå aaua” sa tanten och hostade och harklade sig på ett sätt som inte söta små tanter gör
”- Huh?” sa jag som inte förstod ens vilket språk hon pratade
”- Ja hä sölle väll väre i Munkeru a'” sa tanten på sin allra mest ansträngda version av något som kanske har gemensam språkstam med rikssvenska. Ett café i Munkerud alltså. Det som jag just passerat för några kilometer sen. I don’t think so.

Inplastad bulle…

Då var det enda alternativet cafét i turistbyrån tvärs över gatan. Göra kaffe och baka bullar kunde dom inte där, men dom hade humor! Mannen med den kraftiga finska brytningen som stod bakom disken såg inte min bricka över kanten, men han sa 

– Det plir hyndrafemtio kronor!

– Va? För en läsk, en kaffe och en bulle??!!

– Nei int’ vet ja va du har där, ja para skoja! Norrmännen går på det där, dom petalar hahaha, dom tykker det er pilligt! Dom tar alltid det tyraste på menyn för dom tror att det är det pästa, spelar ingen roll va de egentligen vill ha, hahaha!!!

Det blev femtio kronor tillslut, fick jag veta av den snälla damen som också jobbade där. Läsken var väl det som gick att konsumera, bullen var urläskig och kaffet blaskigt. Cafétragik…

Ännu värre kändes det när jag kom några kilometer längre fram till den lilla orten Höje. Där var det ett idylliskt, gulligt litet rött hus med skylten ”Café” på, och ”Stenungsbakat bröd” och ”Fika”. 

Hjärnan sa ”nä du har ju just fikat” men hjärtat sa ”stanna, du måste handla här, stöd den här verksamheten i den lilla bygden mitt i nowhere Värmland!!” Hjärtat vann tack och lov och jag gick in.
Där inne var en jättegullig tjej som jobbade, dom sålde alla möjliga sorters bröd och fikabröd, närodlat kött från gårdar runtomkring och mejerier och grönsaker från bygden. Det var jättefint där inne med handvävda dukar, rena fina bord i gammal stil och jag önskade SÅ att jag inte fikat för en kvart sen. Blä-fika dessutom.

Jag behöver ju bröd till frukost iallafall, så jag köpte en surdegslimpa av henne, och fick själv gå in i köket och skära upp den (så jag fick den tjockleken på skivorna jag ville ha). Vi stod och pratade en stund och det visar sig att det är en verksamhet som faktiskt går runt något så när, väldigt beroende av att folk stannar som jag gjorde och handlar lite på vägen eftersom bygden inte är stor nog. Jag köpte två äppelknyten också som jag ätit nu på kvällen. Fantastiskt goda med massor av halvsmält strösocker ovanpå, yum!!

Så om man har vägarna förbi längs 62’an mellan Hagfors och Munkfors, så stanna för bövelen – det är en verksamhet som behövs för att bevara en levande landsbygd!! Dom firade tioårsjubileum i år, men i vintras var första vintern själva cafét var stängt och de bara sålde genom andra gårdsbruk i bygden så det blir tuffare.

Men jag kom till Rådastrands camping vid fyratiden, vid gott humör efter en bra dag men ont i vänster knä. Det är iallafall olika kroppsdelar som härjar olika dagar. Idag har jag inte alls haft ont i axlar, armbåge och handleder, utan istället rumpan och knät. 

Omväxling förnöjer, heter det visst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s