Dag 7, från TamaGringo till Santa Elena

Hidden in plain sight?!

Eftersom jag tycker att +35 grader kl 10 på morgonen är lite i svettigaste laget kändes det helt okej att åka från Tamarindo idag. Dessutom var det sandblästringsvindar idag igen. Men ett litet dopp blev det ändå. Och en cache i en surfshop.

Vi körde från havsnivån upp till 1850 m, från +35 grader, surf och brännande sol, till +24 och svala hårda vindar och lätt duggregn. Var hade jag min dunjacka nu igen?

På vägen upp åkte vi över den Taiwanesiska vänskapsbron, även kallad ”Back-stab bridge”.  Wut??!! Taiwan?!

Jo, det visar sig att Costa Rica och Taiwan ingick ett vänskapssamarbete där Taiwan byggde bron i utbyte mot fiskerättigheter. Enligt Rough Guide skötte sig inte Taiwan (antar att dom fiskade lite för mycket?) så Costa Rica avbröt samarbetet – efter att bron var byggd såklart, man är väl inte dum heller? och ingick samarbete med Kina istället. Back-stab.

Ett helt okej ställe att stanna och äta lunch på iallafall. 35 grader även här men skugga under ett konstigt plåt/betongtak och friska fläktar, det räcker för mig.

Några timmar och höjdmeter senare var det på med jeans och långärmat när vi klev ur i Santa Elena.

En sjuuukt entusiastisk värd här uppe (Erick), ett stort rum som vi bor i (inte den bästa städningen kanske, men det blir säkert bra. Enkel middag som vi lagade själva i det lite väl spartanskt utrustade köket, (backpackervibbar som förr i tiden) och en natt med storm och blåst så takpannorna skramlar på taket. Inte för att någon märker det – vi tuppar av vid nio på kvällen oavsett…

Men FY FAN vad allt man vill göra här uppe kostar MYCKET. Ingen överraskning direkt, men det blir kännbart nu när vi ska välja ut de saker man vill gå på.

Entré för att gå in i regnskogen på stigar? $12 per person. Vill du gå in i en annan park och gå på hängbroar mm? $35 per person (vilket iofs känns ok eftersom det kostar en del att hålla igång broar och annat). Åka zipline? $50 per person. Kaffe-kakao-socker-produktion? $33 per person. Svettigt men förhoppningsvis värt det.

 

Vy ut över havet och Nicoyahalvön

 

 

 

Dag 6, Playa Danta vid plastiga Las Catalinas

Det börjar bli en dyr resa det här; två cyklop och en snorkel har vi tappat och förorenat havet med. Idag var det dags för cyklop nr 2 att bli tappat, men vi införskaffar inget nytt eftersom det är sista dagen vid kusten på ett tag.

Playa Tamarindo fick klara sig utan oss idag med (eller TamaGringo som vår servitris sa på kvällen att det kallas…how fitting, det är ju typ bara amerikaner här) och vi drog norrut.

Nä vi tog den kära bilen (man får ju en annan relation till något som varit en livräddare för bara ett kort tag sen…) och drog norrut till Playa Danta. Och nej det var inte mitt förslag, trots att en av områdets få cacher ligger här, jag hade tvärtom fimpat den cachen mentalt eftersom det var snack om bom och grejer.

Det var ingen bom alls, men lite av ett byggprojekt. Las Catalinas visade sig vara en väldigt söt, bilfri (!) liten by. Barnen sa att husen såg ut som kulisser för en filminspelning, och nog låg det något i det. Alla som såg ut att vara Costa Ricaner hade likadana skjortor som det stod Las Catalinas TM på. Dom har alltså sökt TradeMark på en hel by….och byn hade bara turister, en affär (där ett paket med 6 ostskivor kostade ca 90 SEK…) och väldigt….tillrättalagd.

Men vad bryr vi oss – det är ju stranden som räknas, och det här var i mitt tycke bästa stranden hittills. Stora träd som gav skugga, sköna vågor att ligga och skvalpa i, ingen sandblästring och ingen sand i maten.

Min utsikt större delen av dagen

Ingen idé att plåga läsare med fler bilder av stränder, och själv satt jag en stor del av dagen under trädet och lekte med kameran och olika filter:

Mittenbilden utan filter, resten med Sepia, Old Photo och andra. Mer om det senare!
Posören

Det är inte mobilkamera alltså, utan min Panasonic Lumix (som för kamerafetischisterna och förståsigpåarna är att likställa med en mobilkamera eftersom den inte har löstagbara objektiv) och det går inte att blunda för att det fortfarande är mycket bättre bildkvalitet i den än i mobilkameran.

Efter en heldag på stranden tänkte vi gå en tur upp på en topp. I 35 graders värme. Det var så blåsigt så det var en helt okej idé ända tills vi kom ur skogens skugga och var i gassande sol och vindstilla. Då fick jag spunk (som jag alltid får när det är alldeles för varmt) så vi fick gå ner på andra stranden och ta ett mellandopp istället. Stackars oss.

Men skam den som ger sig. Nybadad och nysvalkad och med något lägre temperaturer (säkert nedåt 30 vid det här laget) gjorde vi ett nytt försök till toppbestigning. Och vilken topptur sen – enligt skyltarna var gångvägen 300 m och toppen var kanske hiskeliga 60 möh. Det kändes högre när man var där uppe och såg ner, men det var inga tusentals meter iallafall, det kan vi vara överens om.

På vägen hem fick vi några kloka bibelord med oss som fick oss att skratta högt – det bor en kristen person med en stor portion humor här i trakten, men mer om det sen!

Dag 5, Julaftonsmorgon

Vrålaporna håller liv i natten, man behöver inte känna sig ensam…

Vi vaknar tidigt (inte så konstigt när vi somnar senast 20:30) så vi är garanterat först på frukosten. Det är en enkel frukost som lagas på beställning från menyn, och avnjuts vid poolen förstås medan lastbilarna susar förbi ute på gatan.

Och idag är det julafton. Undrar om det blir tomteshow på stranden. I think not.

Julfeelingen är total; barnen har tomteluvor eftersom det är lite svalt nu på morgonen, bara 26 grader. Dom åker eventuellt av sen.

 

Dag 4, En kort tur runt Playa Minas, och TACK för 4WD!

Eftersom det inte gick att ligga på stranden (because 32 grader varmt) och inte heller bada pga de höga vågorna och starka strömmarna gick vi en tur istället. Det skulle ligga en annan strand på andra sidan udden, kanske hade den andra vindförhållanden? Och kanske en bra idé att gå en liten tur i skogen i värmen eftersom det skuggar där och blåser lika mycket som på stranden? Väl?

Det visade sig vara en god idé att gå en sväng. Så fort vi kom in i skuggan kändes det som att livet återvände. Eller iallafall när vinden fläktade; de sekunder det var vindstilla var det smått outhärdligt.

Fint att komma upp på höjden lite och se ”vår strand” Playa Minas uppifrån.

Pelikaner susade över våra huvuden emellanåt, men tyvärr fick vi inte se dom snappa fisk ur vattnet.

Väl över på andra sidan (det var bara några hundra meter att gå) kunde vi konstatera att nog var stranden öde, men vågorna och vinden var lika höga som på Playa Minas, dvs livsfara och sandblästring i en god mix.

Oskar hittade en kokosnöt på stranden som han krossade men tyvärr var den rutten inuti. Och rutten kokos luktar visst inte så gott enligt dom som har luktsinne – alla handikapp är inte dåliga alltid, kan vara bra att inte ha så mycket luktsinne ibland 😀

När vi var tillbaka igen var det i stort sett dags för lunch, men det bästa alternativet för att undvika sand i maten var att sitta i bilen och äta, och då tänkte vi att vi skulle åka till en annan strand istället, bara en 6-7 kilometer bort. Men för att passa på och vara sådär lagom svenskt vardagsedge tänkte vi att vi skulle ta en annan väg den här gången – vi har ju trots allt en bil med fyrhjulsdrift!

Och det var jag väldigt glad för.

Det går inte att med bilder visa hur det såg ut, det blir bara inte bra, men väldigt förenklat kan man säga att om vi hade haft en Saloon Car hade vi varit kvar där fortfarande. Djupa raviner i vägen (alltså DJUPA, mamma), bitvis väldigt smala kanter att köra på och ibland ingen väg alls. Ganska läskigt faktiskt.

MEN det fanns några ljuspunkter; Vi mötte folk lite då och då, så det betydde ju att det gick att komma ut någonstans, och det har varit torrt länge, dvs minimal/obefintlig risk att fastna i lera, och även ravinerna var rätt slipade vilket betydde att många har kört där sedan det senast regnade. En annan ljuspunkt var att vi var i bilen med AC och inte utanför där det var +36 grader. Nytt värmerekord för mig.

Och vi hade en chaufför (Oskar) som gärna vill köra lite off road, så….varsågod.

Vart tog vägen vägen? Det som inte syns så bra på bilden är att efter stenröset (=vägen) är det direkt uppåt, dvs det här är ett djupt dike där vägen en gång var

Så dom där kilometrarna tog en stund. Men vi kom fram. Oh the joy över asfalterad väg!

Tacolunch på Playa Grande hos det lilla Taco Star-ståndet, be snällt om att få cachen som skulle finnas där inne, damma av den (”At your own risk” sa hon när hon gav den till oss) och logga. Och sen ner till stranden som hade perfekt lugna vågor så alla kunde kroppssurfa, bada, vågsurfa och vad man nu hade lust med.

Asfaltsväg hem igen sen…

Dag 4, Sköldpaddespan

Det är fortfarande blåsigt, så planen idag var att hitta en strand där det var lite lugnare. Dvs ingen sandblästring av huden och inga barn som drunknar i vågorna, en bra dag helt enkelt.

Internet var behjälpligt med tips om en vik uppe nordost om Tamarindo som verkade bra, lagom avlägset – kanske till och med enslig så vi kunde få ett nakenbad?!

Well, även om stranden var enslig så var det fler än vi som hittade dit. En sköldpadda bland annat som hittat hem till sin strand igen och skulle lägga ägg!!

Stor uppståndelse, alla 10 som var på stranden rusade dit för att kolla (och ja vi höll oss på respektfullt avstånd, det ingjuter respekt även hos barn när en sån här uråldrig varelse kryper upp ur vattnet). För de flesta var det lite nyhetens behag och dom tröttnade fort på att följa hennes långsamma färd upp mot den perfekta äggplatsen. Eller ja, en äggplats iallafall.

Själv kunde jag inte slita mig; slow-reality-TV när den är som bäst. Fast på riktigt. Det är så häftigt; här följer hon någon slags inre kompass som tar henne tillbaka till den strand där hon själv kläcktes en gång och kryper upp, gräver en grop med baklabbarna, lägger ägg och täcker över gropen och så ner i vattnet igen. Som den mest självkara sak i världen. Och det är det nog för henne också.

Sen ner i vattnet igen och bort på nolltid. De andra hade tänkt vara i vattnet när hon kom ner och kanske se henne försvinna under vattnet, men hon var så snabb när hon väl kom i så dom hade inte en chans.

Barnen hade förresten redan gått upp vid det laget för att det blåste så mycket så det var läskigt att vara i vågorna. Så så gick det med planen att komma till en lugnare vik…men vad gör väl det när vi fick se äggläggningen?!

Vi hade dessutom tänkt boka en sköldpaddetur själva för en styva $45 per person (vad gör man inte för att få se dom?), men dom turerna är på natten (vi gjorde en sån i Tortuguero sist vi var här) och man trängs 10 pers runt ”sin” sköldpadda i sällskap med en guide och naturligtvis får man inte ta kort eftersom blixten skrämmer henne, då det här var på alla sätt mycket mycket bättre.

 

 

Dag 3, På stranden i Tamarindo

Eftersom alla somnade typ 20:00 eller tidigare igår kväll var vi ett piggt gäng som var klarvakna vid femtiden i morse. Så jo nog är vi lite jetlaggade ändå, även om jag inte vill tro det. Det blåste enormt mycket hela natten också, så man har ju legat vaken i omgångar och filosoferat lite och undrat om det är en fågel som skriker eller ett extremt rostigt gångjärn som gnekar.

Men jag gick på en GC-promenad söderut medan de andra tog dagens första (och enda, men det visste vi inte då) bad i havet. Det var dryga tre kilometer mellan vår plats på stranden och cachen – en perfekt promenad vid halv nio på förmiddagen. Lite blåsigt fortfarande men det är ju bara skönt! Eller?

Vägen dit gick jag på vägar innanför stranden för att spara på krafterna. Jag är lite klen när det gäller värme så bäst att inte förta sig. Det gick hur bra som helst. Vägen tillbaka efter väl förrättat värv var det lite värre med. Då tänkte jag nämligen att jag skulle gå strandvägen bara-för-att. Ingen bra idé när det blåser jag vet inte hur många sekundmeter.

Turen var knappa 7 km, inte jättelångt mao, men jag var helt slut när jag kom tillbaka; sandblästrad och vindpinad i största allmänhet. Då var de andra precis på väg upp från vattnet och skulle gå och köpa nytt cyklop och så var dagen vid stranden över.

Men inte dagen i vattnet. Så här ser det ut 4 timmar senare:

Inga sorger här inte!

Endast tomten är vaken

Hur vet man att barnet med fjärrkontrollen har somnat? Jo det går avsnitt efter avsnitt av Mr Bean utan att någon byter kanal. Jag vet att många skrattar åt Mr Bean och tycker han är himla skojig, men jag tycker bara den är beklämmande. Det går ut på att en vuxen man är som ett barn och gör allt han kan för att få närhet och sällskap, men det slutar alltid med att han varit klantig och ingen vill vara hos honom och så sitter han ensam med sin nallebjörn. Så otroligt deprimerande.

Hannes hade en annan syn på det hela, men så är han nio år också: Han tycker Mr Bean är en bra person (men inte särskilt rolig) för att han är vuxen men inte så tråkig som andra vuxna och jobbar hela tiden, utan han gör saker som ett barn tycker är roliga. Som leker med sin nallebjörn till exempel.

Så kan man också se det.

Men han var inte barnet med fjärrkontrollen, nä för när jag började tycka att det var lite väl mycket Mr Bean hade han redan somnat. Och då hade Oskar redan sovit i en kvart ungefär. Så nu sitter jag här alldeles själv, klockan är 20:00 och de andra sover tungt medan jag är hur pigg som helst. Hade vi inte bott lite utanför själva Tamarindo så hade jag gått och satt mig på något trevligt café och skrivit lite men nu är jag hänvisad till hotellet. Och om hotellets wifi hade sträckt sig ända till vårt rum hade jag kunnat göra en massa praktiska saker, men nu blir det inget med det.