Dag 4 Magnor – Sunne, den jobbiga vägen

Det var en jobbig dag, och för att göra det lite jobbigare råkade jag radera inlägget jag skrivit om den här dagen. Jag hade inte publicerat det för jag skulle lägga till en bild som strulade lite och helt plötsligt var allt borta. Jaha. På’n igen ba’!

Ny cykelhjälm inköpt i Charlottenberg på den lilla sportbutiken utanför centret. Dvs jag slapp dels åka ända in till centret, dels gå till XXL och vänta på att klockan skulle bli 10 (och förlora värdefull tid som jag visste att jag skulle behöva) och så fick jag stödja den lokala handlaren i Charlottenbergsbygden. Som lök på bonusen fick jag se en motorburen ungdom iförd klassisk truckerkeps försöka starta sin bil där tändningen inte ville riktigt som han ville. Hans kompisar dröjde också med att komma och hämta honom (vi snackar nio på morgonen här, gissar att dom var på jobbet), så han väntade, gnekade med motorn, prövade igen (den lät bara tröttare och tröttare), väntade….

och så var jag borta som ett sus när jag fått min hjälm!

Jag visste att det skulle vara uppför idag, speciellt jobbigt runt 40 km men sen en skön lång nerförsbacke som belöning efteråt. Det jag inte visste var att 2,4 mil av vägen var grusväg…Du vet, en sån där skogsväg som är välkörd och ganska slät men inte asfalterad. En sån som är rundad i kanterna (tänker man inte på när man kör bil) och där är det extra mycket grus, men som har tre spår på sig där det är relativt grusfritt men lagom gropigt istället. 

Det här är VTI’s bild, för de bilderna jag har tagit håller sig av olika anledningar (jag vet vilka men orkar inte förklara) inlåsta i min gamla gamla mobil som jag använder som kamera…Fotocred till VTI alltså, men så här såg min dag ut idag. Fast mer uppförsbacke då förstås och inte nerför som här *bitter*

You may chooooose your weapon…
Så jag som var vid oerhört gott mod runt 31 km var 15 km senare en relativt knäckt person, och då hade jag den näst sista toppen kvar. Lång historia kort så var det jättetungt.

Bloody jvla grusväg från 31 km och 24 km framåt…

Många backar fick jag gå av och putta cykeln, och den är ganska tung -> mina armar är som spaghetti och var det även mitt i det hela. Men det är ju inte så mycket att göra mer än att ta korta pauser ofta, ta en lång lunch, stanna när man behöver, lyssna på bippet från Runtastic som säger ”en kilometer till, det gick väl bra, youcandoit, komigennurå” och kämpa på.

När tillslut den långa nerförsbacken som jag längtat så efter väl kom, var den med extra mycket grus i, så det gick inte att få någon som helst fart och njutning. Inte jag iallafall som är en första klassens rullgrusfegis.

Trött och eländig och med knappa två mil kvar till Sunne kom så äntligen asfalten. Då kändes det rätt hopplöst, men det är ju inte läge att ge upp direkt – vad ska man göra? Ringa mamma och be att hon kommer och hämtar en för att man är trött? Ta bussen? Sätta sig ner och strejka?

Underbara vänner, det betyder MASSOR!!

Jag gick online och la ut ett allmänt blaha på fejan om hur trött jag var (självömkan?) och fick GALET stor respons – massa goa kompisar som hejade på mig och pushade på. Inte för att jag såg det förrän jag kom till campingen förstås, men ändå, jag blev rörd till tårar över att folk bryr sig så mycket. 

Nu på kvällen är jag osäker på om jag verkligen ska cykla de planerade 100 km jag tänkt. Det känns som att det hade varit fint att stanna här på den enorma campingen i en dag och vila lite. Jag vet inte…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.