Dag 3, På stranden i Tamarindo

Eftersom alla somnade typ 20:00 eller tidigare igår kväll var vi ett piggt gäng som var klarvakna vid femtiden i morse. Så jo nog är vi lite jetlaggade ändå, även om jag inte vill tro det. Det blåste enormt mycket hela natten också, så man har ju legat vaken i omgångar och filosoferat lite och undrat om det är en fågel som skriker eller ett extremt rostigt gångjärn som gnekar.

Men jag gick på en GC-promenad söderut medan de andra tog dagens första (och enda, men det visste vi inte då) bad i havet. Det var dryga tre kilometer mellan vår plats på stranden och cachen – en perfekt promenad vid halv nio på förmiddagen. Lite blåsigt fortfarande men det är ju bara skönt! Eller?

Vägen dit gick jag på vägar innanför stranden för att spara på krafterna. Jag är lite klen när det gäller värme så bäst att inte förta sig. Det gick hur bra som helst. Vägen tillbaka efter väl förrättat värv var det lite värre med. Då tänkte jag nämligen att jag skulle gå strandvägen bara-för-att. Ingen bra idé när det blåser jag vet inte hur många sekundmeter.

Turen var knappa 7 km, inte jättelångt mao, men jag var helt slut när jag kom tillbaka; sandblästrad och vindpinad i största allmänhet. Då var de andra precis på väg upp från vattnet och skulle gå och köpa nytt cyklop och så var dagen vid stranden över.

Men inte dagen i vattnet. Så här ser det ut 4 timmar senare:

Inga sorger här inte!

Endast tomten är vaken

Hur vet man att barnet med fjärrkontrollen har somnat? Jo det går avsnitt efter avsnitt av Mr Bean utan att någon byter kanal. Jag vet att många skrattar åt Mr Bean och tycker han är himla skojig, men jag tycker bara den är beklämmande. Det går ut på att en vuxen man är som ett barn och gör allt han kan för att få närhet och sällskap, men det slutar alltid med att han varit klantig och ingen vill vara hos honom och så sitter han ensam med sin nallebjörn. Så otroligt deprimerande.

Hannes hade en annan syn på det hela, men så är han nio år också: Han tycker Mr Bean är en bra person (men inte särskilt rolig) för att han är vuxen men inte så tråkig som andra vuxna och jobbar hela tiden, utan han gör saker som ett barn tycker är roliga. Som leker med sin nallebjörn till exempel.

Så kan man också se det.

Men han var inte barnet med fjärrkontrollen, nä för när jag började tycka att det var lite väl mycket Mr Bean hade han redan somnat. Och då hade Oskar redan sovit i en kvart ungefär. Så nu sitter jag här alldeles själv, klockan är 20:00 och de andra sover tungt medan jag är hur pigg som helst. Hade vi inte bott lite utanför själva Tamarindo så hade jag gått och satt mig på något trevligt café och skrivit lite men nu är jag hänvisad till hotellet. Och om hotellets wifi hade sträckt sig ända till vårt rum hade jag kunnat göra en massa praktiska saker, men nu blir det inget med det.

Dag 2, Sol och hav, så otroligt efterlängtat

Yes då var det dags för första dagen på stranden! Började perfekt med lite mulet, så man inte bränner sig lika lätt. Ordentligt insmorda barn rusade ut i vattnet, och jag rusade efter för det är höga vågor och ganska strömt här på sina ställen så jag vill inte att dom är ute i vattnet själva.

Tamarindo är ett surfarställe kan man lugnt säga. Jag vet inte om det framgår av bilden nedan, men man sticker verkligen ut om man inte har en bräda i släptåg.

Det finns en anledning till att det är ett surfarställe också – massor av vågor, och för en inbiten surfare som jag själv med många år i branschen är det ju HELT rätt ställe att vara på. Eller nä okej då, jag är väl ingen inbiten surfare kanske. Har nog faktiskt aldrig stått på en surfbräda i hela mitt liv tror jag. Så ja, chansen är väl nu om jag vill. Men jag gjorde det inte förra gången vi var här i landet, och jag har inte mer lust den här gången, så jag passar.

Jag är rätt nöjd med att plaska i vågorna och glida med lite, hänga på stranden och ha det allmänt gôtt.

Idag på eftermiddagen gick vi och köpte varsin bodyboard åt killarna; en sån där bräda som man ligger och flyter på i vattnet, inte en man ställer sig på, så nu ska dom börja tränas 🙂

Middag i en food court av det bättre slaget blev helt perfekt – barnen åt nudlar med kyckling och räkor, maken gav efter för sin soft spot Biff Teriyaki (trots att han skulle äta vegetariskt hela dagen…). Jag gick till Puro Vegan och fick mig en rejäl burrito med sallad vid sidan av, jättegott och alla var glada.

Lite extra cred för food court’ens skylt på toan – Klart man går på den och inte på vanliga tråkiga damernas (även om den var en sjöjungfru, så inte helt tråkig den heller):

 

 

 

 

I-landsgnäll

Det är inte bara lätt att vara enbröstad på stranden i paradiset. Jag känner mig ful, freakig och okvinnlig, ”damaged goods”. Inte för att någon bryr sig eller tittar efter, och om dom gjorde det så ja….so what?! Det här är det jag är. Dessutom har jag tid hos plastikkirurgen efter nyåret, så vad är problemet?!

Jag vet inte. Men jag vill inte ligga på stranden, det känns jobbigt… Så just nu har jag strandpaus och sitter på fiket med en iskaffe. Stackars mig.

Och ja, jag har badat, både igår och idag och jag kommer båda många gånger till varje dag här Tamarindo.

Så jag antar att jag bara är lite gnällig. Behov av egentid kanske. Och Wifi.

Dag 1, San José – Tamarindo

Dagen i ett nötskal: Bada i poolen på hotellet (inte jag för det var bara 20 grader i den och det är inte nödvändigt att bada när det är så kallt), få hyrbilen levererad till hotellet (lyx!) och sen åka bil till Tamarindo.

Inte så mycket att säga om det; en vacker men seg bilfärd, många dåliga avgassystem på lastbilar i det här landet och mycket mer trafik på vägen än vi hade trott. Att åka 25 mil tog över 5 timmar inkl lunchpaus (vid en cache såklart), men tillsluuuuut är vi framme i Tamarindo.

Här ska vi vara i 6 dagar, så vi hinner verkligen landa ordentligt.

Jag säger inte så mycket mer, lägger bara in den obligatoriska bilden av utsikten från vår middag:

För övrigt en restaurang med massor av vegansk mat och veganska bakverk, halleluja!

Snabbstopp i Panama – och vår kandidatur till Årets Förälder

Från Amsterdam gick turen mot San José via Panama. Där var det transit i 5 timmar på en ganska okej tid på dygnet att ha transit – 16:30 och framåt, perfekt att äta middag där. Fast inte. Klockan i våra kroppar var vid det laget 22:30, vilket även det är en rätt okej tid – om man inte är nio år och inte har klarat av att sova på flyget.

Men jag hade ju en annan plan för den här transiten; att ta en cache i Panama förstås! I många städer finns det en cache på flygplatsen. Gör det det i Panama? Icke. Den närmaste var inne i Panama City, och vad gör man då? Säger ”äsch va jobbigt, jag hoppar över det!” eller säger man ”Då ska vi in till Panama City alltså, kul!”? Om du valde det senare valde du rätt. Eller iallafall samma som jag 🙂

Barnen kvicknade till lite när vi kom närmare stan och fick se den häftiga skylinen:

Jag satt i baksätet, så det här var den bästa vyn jag fick…

Efter att taxin släppt av oss och rippat oss på $50 kände vi att tiden kanske ändå var lite i tightaste laget (det hade tagit rätt lång tid bara att komma ut från Tocumen Airport), och när det dessutom var +29 grader och nyss hade regnat = FETT hög luftfuktighet, ja då var det bara att gå direkt på parken med cachen.

Den hade haft flera DNF’er på sig så det var ju inte säkert att vi skulle hitta något, men skam den som ger sig.

Efter en liten stund, med barn så trötta så dom höll på att svimma (vi jobbar hårt på att vinna utmärkelsen ”Årets Förälder”!) fick vi loggat cachen, se lite på parken innan det var kolmörkt, stuvat in oss i en annan taxi och åka tillbaka till flygplatsen (för bara $25 den här gången).

Usel flygplatsmiddag på Domino’s, en Adam som nästan somnade stående och en Hannes som grät av trötthet när nu klockan började närma sig 02:00 i deras små kroppar. Jag bar Hannes från gate’n till bussen (klart att det är buss ut till flyget just den gången då man bara vill att allt ska gå raskt och smidigt) och Oskar bar honom in på flyget.

Jag satt mellan barnen som någon slags kudde/stöd, och dom tuppade av direkt. Och det gjorde jag också.

Men det roliga var ju inte slut där, nej när vi väl var framme på Juan Santamaria Airport i San José skulle vi ju hämta väskor, hitta en taxi och ta oss till ett hotell också…Vi hämtade väskor medan barnen satt avsvimmade på varsin stol och sov som stockar. Och därmed avslutar vi vår ansökan till titeln Årets Förälder med en bild som summerar upp läget.

26 timmar senare

På väg!

Glada käcka gossar hoppade ur sängen klockan fyra på morgonen – förvånansvärt pigga och alerta. Själv var jag lite halvdöd efter att medvetet inte gått i säng förrän vid midnatt så jag skulle kunna sova lite på den långa flighten Amsterdam – Panama och kanske komma runt jetlag’en lite. 5p för Effort, 0p för Performance på den….

Bäst var Hannes’ oförställda glädje och förtjustning över den oerhörda lyx som var på det här flyget jämfört med de kärror de har åkt förut (737’or med Norwegian eller BRA till Cypern och Umeå mestadels). Nej vi åker vanlig turistklass, så Atlantflyget var lika trångt som det mellan Göteborg och Amsterdam, så begreppet lyx är i mina ögon inte helt uppenbart. Men. Varje säte hade egen TV-skärm av bra kvalitet (alla skärmar i taket var borta tack och pris), hörlursuttaget var inte en sån där dubbelplugg som det var förut, och det fanns USB-laddare för mobila enheter. Och då snackar vi halleluja på riktigt!

Och jag börjar fundera på hur länge sen det var jag flög långt egentligen, och kommer fram till att det var ungefär nio år sedan, i juli det året Hannes föddes när vi var i USA i tre veckor. Och det var väl skönt att det hänt något på nästan ett decennium….Men jag lever i illusionen att jag reser mycket i perioder, men det är ju väldigt sällan utanför Europa numera. Tur att kidsen är stora nog att dom uppskattar det i alla fall så det kan bli mer av den varan.

Inte särskilt PK att säga att man vill flyga mer, men jag vill det. Jag klarar inte av att ha dåligt samvete för de flygresor jag gör. Läste om Namibia i flygmagasinet nyss (”Holland Herald”) och började tycka att Namibia såg intressant ut. Nåväl, en resa i taget 😊

Det är egentligen ganska tråkigt

Så har den sista avslutningen varit. Efter ju-jutsugradering, lucia i skolan, julmys med klassen för barn 1, julmys med klassen för barn 2, avslutningskonsert med flöjten för ena barnet, avslutningskonsert med cellon för andra barnet och julfest med gymnastiken – allt inom loppet av 8 dagar, så är man rätt trött på jul.

För det är ju inte nödvändigtvis jättekul att vara med på alla dom här grejerna.

I vår klass i Oslo var det kul, för där var vi föräldrar ett ganska gott, sammansvetsag gäng, men här i Göteborg har vi ju kommit in en bit in i skoltiden för båda barnen, så här är det tuffare att lära känna andra föräldrar. Och ärligt talat är väl inte drivet lika stort heller.

Så då försvinner en del av entusiasmen för de här evenemangen.

Jobbet är kul på sitt sätt just nu, men egentligen lite segt. Jag klarar inte att få iväg mitt lilla viltstängsel trots att det är färdigt, för vi försökte göra en bra grej som nu bara orsakar en massa problem. Big mistake. My mistake. Så nu är det förbannat segt att få avslutat det projektet.

Och så mina busshållplatser. Där känns det kul iallafall att jag imorgon ska ut och hälsa på entreprenören i Hyltebruk som ska ha kommit igång med hållplatsen. Men de som ska projekteras har jag svårt att komma igång med.

Jag är färdig, jag vill ha semester. Nu. Inte om 6 dagar, nu.

Kulturjuntan Vera har haft sitt första möte

Vi hade en liten sånggrupp, Vera, på fem pers. Den la vi i graven tidigt i höstas, med stor sorg i hjärtat men av praktiska orsaker när ingen orkar driva det riktigt.

Behovet av kultur är dock där, så vi bestämde oss för att gå över från Vera the Sånggrupp till att bli Kulturjuntan Vera, och igår var det dags att kultura för första gången. Dans på Operan stod på programmet, först verket Stoic och sen Solo Echo efter paus.

Operans hemsida beskriver handlingen i Stoic så här:

I ett enormt bibliotek där tiden verkar ha stannat pågår livet för fullt, i vanföreställningen att ingenting någonsin kommer att förändras. Hit kommer människor för att få lugn och ro eller för att leva ut sina dekadenta liv. De är självupptagna och bekräftelsesökande och fyller sina liv med saker och beroende i jakten på inre frid. Men mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt.

Och så här såg det ut i biblioteket:

De dekadenta människorna i biblioteket

Som det kan vara ibland, och i synnerhet i dansföreställningar (tycker jag), är det svårt att skriva vad det handlade om. Texten från Operan själva är egentligen väldigt beskrivande.

Dansarna både dansade, agerade, talade och sjöng, och visade att dom klarar allt det alldeles utmärkt. Musiken var väldigt varierande, afrikanska toner och musik från Mellanöstern från musiker och sångare på scen till förinspelade stenhårda basgångar. Väldigt illustrativt och suggestivt. Det hela slutade med att dom var mer eller mindre avklädda och målade varandra med gråfärg. Kan tyckas märkligt, men symboliken i att dom blir statyer (du ser några grå statyer på scen, så började dom se ut) var väldigt effektfull. Om än något utdragen.

I pausen hade vi beställt räkmackor och vin. Eller, dom andra tog räkmackor och jag bad för första gången i mitt liv om vegansk mat på en restaurang. Mer om min veganska resa en annan gång.

Efter paus var det andra toner. Då hade några av dom duschat av sig gråfärgen och tagit på sig andra kläder och gav sig in i matchen igen. Den här gången var det klassisk musik; piano och cello, i en stillsam dans i ett väldigt snyggt snöfall. Inte lika intressant som det i första akt, men vackert. Och ganska kort.

Jag fortsätter min bana mot att bli en kulturtant!

Hur länge måste man sitta kvar?

Jag talar förstås om alla avslutningar som hålls för alla aktiviteter i dessa tider.

Eftermiddagen tillbringas på gymnastikföreningens höstavslutning. Det är luciatåg, lotterier (vinst varje gång) och fika. Det vanliga, mao. Fast större och ganska välorganiserat.

Luciatåget är långt, det har både tomtar, pepparkaksgubbar, möss och bagare förutom Lucia och hennes tärnor.

Och dom har repat in måååånga sånger. Alla dom klassiska plus Tänd ett ljus, Last Christmas och några andra jag aldrig hört. Waila och glissa är inget som är främmande för dom (oberoende av stycke), men för en luciaklassicist som jag själv låter det hemskt.

Mannen med dragspel är självklar och föräldrar med barn i rätt (fel?) ålder tvingas gå runt en enebärabusk och hänga sina kläder tidigt en måndagsmorgon.

Lotteriet siktar högt och lågt, 5 kr lotten, vinst varje gång. Fast det beror på vilken färg man köpt, visar det sig när A får nit på båda sina lotter.

Tjugo kronor senare har även han vunnit – 24 tuschpennor och ett ark med tatueringar. Alla är glada.

Sen kommer det man egentligen vill se. Gymnasterna när dom gymnasticerar och gör otroliga trick.

Dom är grymt imponerande.

Sen är det julklappsbyte för dom som är med på det.

Barnen frågar äntligen om vi inte kan gå hem nu. Då är det väl ändå okej?